Det känns verkligen som att det här är början på något bra.
Har legat kvar i skiten för länge nu utan att vara stark nog att ta tag i det.
Igår var slutet - och början, en dag som jag förhoppningsvis alltid kommer minnas som bara en början.
Jag har grävt ner mig mer och mer i någonting som inte varit jag, försökt att vara någon annan för att få folks kärlek. Det har bara lett till att jag förlorat kärleken till mig själv, för jag kan inte älska någonting jag inte är.
Jag har egentligen alltid varit så himla glad och stark men mycket har dragit ner mig, och blir man nerdragen förlorar man tron på sig själv. Tänker att man kanske inte alls är så stark, jag är jättesvag och klen i mig själv och behöver någon att hänga fast vid för att inte förlora.
Fast jag vet att bara för att jag lät mig dras ner i det där hålet som du snackade om för 17 månader sen, så är jag inte svag. Jag är 16 år och växer fortfarande, jag är 16 år och har mycket att lära och om det här är ett misstag så ska jag lära. Jag är hundra procent säker på att jag klarar det här, jag klarar allt.

Och jag har underskattat mig själv och allt runtom mig. Jag har varit för upptagen med att jämföra med allt som verkar mycket bättre att jag inte sett vad jag själv har. Det enda jag behöver nu, är mig själv. Så dags att komma fram nu, S.
Är jag extremt glad och trevlig imorn SISTA DAGEN PÅ TERMIIIIIIIINEEEEEEEN så beror det på att jag älskar er så himla mycket!