Han sov i min säng inatt.
Han såg på How I met your mother med mig och kurrade fint. Sen somnade han, och jag. Och så vaknade jag och han låg kvar där och ville gosa lite innan han klev upp, för att hitta ett annat ställe att lägga sig på.
Han orkade inte gå långt, han sov hela tiden, han orkade knappt gå. Han orkade inte äta.

Och så Ultuna, vi åkte dit, jag och Adde och mamma och grannen. Och jag borde gråtit färdigt tycker man men Dylan betydde så mycket för mig så jag, vi grät. Och Dylan låg i sin bur och tittade på mig, han var så lugn. Han orkade inget annat än vara lugn.
Vi fyllde i ett formulär som liksom bekräftade att ja nu ska han dö minsann och sen ska han bli ett experiment för forskning och sedan brännas, och jag bara nej va, dö inte, du ska väl inte dö? Fast jag visste ju. Jag vet ju (inte riktigt) att han inte finns nu.

Och sen bar vi in buren och Dylan i buren till ett rum och vi blev lämnade där ett tag och Dylan ville inte ut ur buren, han älskade den buren för den var mysig och hade varma filtar. Sen kom hon in, veterinären, och hon förklarade allt, vad som hände med katten och hur de skulle göra, och sen tog vi ut honom ur buren och han fick ligga i min famn.

Han jamade mycket när han fick sprutan. Och då sa vi hejdå. Han blev trött, och somnade in i min famn med huvudet i mammas hand. Han blev tung. Jag lyfte upp honom på bordet och han var tung, han var borta, han rörde sig inte. Helt hjälplös, bara helt inte vid liv längre.
Hejdå Dylan, jag älskar dig. Himlen är fin och du får träffa Bamse som dog för exakt ett halvår sen, och du får träffa alla katter vi någonsin haft som gått bort, och grannens katt, och mormor och morfars katt, och allt du älskar finns i himlen och du har det nog bra där.
Så gick jag ut och dog jag med, litegranna inombords. Ganska mycket.
Sedan mådde jag bra, för han lider inte längre. Min lilla kisse har det bra nu, han mår inte längre dåligt.

Men det är ju bara så orättvist att en kattunge, SJU MÅNADER HAR HAN LEVT, ska dö. Jag tillåter mig själv att vara ledsen en stund till, för det kommer ju såhär på kvällen efter ett tag när man märker att han inte hoppar upp i ens famn när man ser på tv. Man undrar liksom, vart är katten? För någonstans innerst inne tror jag att han är kvar här och kommer snutta på min hand och äta potatis och ramla i badkaret och inte alls lära sig av sina misstag.

R.I.P


Solen gick ner när vi var påväg till Ultuna, påväg därifrån såg vi fullmånen och jag har aldrig sett en vackrare måne. Det var som att det symboliserade att nu är han där uppe och är vacker.


jag vill inte sova ensam nu. Vart är den lilla som sover vid mina fötter ibland?




(Ett och ett halvt år med Adde idag. Jag älskar dig, tack för att du finns, du var till stor hjälp idag ♥)