Jag är egentligen en väldigt ordningssam person.
Jag vet att mina närmsta vänner kommer att skratta när de läser det (eller kanske alla som någonsin satt sin fot innanför min dörr), men det är faktiskt sant. Jag kan t ex inte äta när det är stökigt runt omkring mig, och byrålådan där jag ställer mina hårprodukter och allt smink på är nästan alltid städad.

Jag har faktiskt INGEN ANING om varför mitt rum STÄNDIGT är stökigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar, det ser alltid lika hemskt ut timmen efter. Just nu, kan jag inte se mitt golv. Och det finns saker i mitt rum jag inte ens vill nämna i bloggen. Det ligger smink, godis, godispapper, chipspåsar, tekoppar, fat, tidningar och skivor över hela mitt skirvbord. Det är helt omöjligt att hitta vad jag nu kan tänkas vilja ha.
Och varför städar jag bara inte upp allt?
Alltså, jag städar. Jag städar mycket. Jag städar nästan varje dag, men det ser aldrig bättre ut. När man inte märker sina framsteg tappar man motivation. Jag har för mig att jag för en vecka sedan gjorde en storstädning i mitt rum och tänkte att DENNA GÅNG SKA JAG EN GÅNG FÖR ALLA HÅLLA RENT VECKAN UT. Nästa dag kom mamma in och bad mig städa. Jag tänkte bara "Va? Det är ju rent." Sedan kollade jag på golvet. Det hade försvunnit. Jag undrar bara; Vart kom alla kläder ifrån? Jag hade minsann inte lagt de där.

Problemet med detta är, att jag inte kan ta tag i mitt liv när mitt rum är stökigt. Och mitt liv känns just nu precis som mitt rum, det är en enda stor röra. Och jag vet precis hur jag ska reda ut allt. Men jag kan inte reda ut någonting förrän mitt rum är städat. Jag mår skitdåligt varje gång jag tar en titt runt omkring mig, jag vill seriöst bara flytta ut. Det gör det inte bättre att mina väggar är nedklottrade. Jag älskar mina väggar, det gör jag verkligen, alla mina vänner har skrivit så fina saker på de. MEN - there is always a but:
1. 50 % av det som står där är saker jag inte längre vill minnas, inte just nu. Mycket gör mig ledsen. Jag kan inte titta åt något håll utan att se något som påminner mig om saker jag inte vill bli påmind om.
2. Jag tror att det är vetenskapligt bevisat att man blir mer stressad av röriga väggar. Jag tror att jag skulle bli mycket mer lugn om jag bara hade vanliga ljusrosa väggar.

Jag är bara för nostalgisk för att kunna tapetsera om! Och när mina väggar ser ut som skit orkar jag inte lägga ned energi på att försöka få mitt rum att se bra ut, för det kommer aldrig att se bra ut med de väggarna. Jag kommer aldrig att kunna inreda mitt rum med fina grejer från 1800-talet, eller ha små möbler som har rosmönster. Det kommer ju se helt fuckat ut.

Det här var mina issues om mitt rum. Jag behövde bara skriva av mig. Kom liksom just på hur mycket jag hatar mig själv som sitter och läser Paows blogg i väntan på att LoL ska starta, istället för att göra rent på skrivbordet. Jag tror att jag ska sova istället, man får aldrig dåligt samvete av att sova. Jag måste bara hitta mina glasögon som ligger någonstans här.

Enda bilden jag hittade på mina väggar:


En klassisk bild från när Elsa kom hit för ungefär ett år sedan och hjälpte mig med rummet. Tro mig, det ser värre ut nu.