Ni anar inte känslan av att sitta och ständigt trumma på sina ömma knän i EN OCH EN HALVTIMMA, och ÄNDÅ inte lära sig trumkompet. Det är som att min fot lever sitt eget lilla liv, den vill inte alls vara i takt till händerna. Jag förstår varför jag gav upp trummorna förut. Men det tänker jag inte göra den här gången.
(troligtvis kommer jag nog det, men vi kan alltid låtsas vara positiva.)

Här är en bild från imorse då jag var FETT GLAD OCH UTVILAD:



Satan vad jag längtar tillbaka tills imorse. Den som kan få mig på bra humör ikväll kommer jag att dyrka för all framtid. Nu ska jag gå och se på Waterloo Road, ens liv känns alltid så mycket bättre när man ser vilket helvete de lever i.



(hahahah seriously, när jag skulle klicka på "spara och publicera" fungerade inte musen. Trodde att batteriet tagit slut och höll på att slänga skiten i väggen. Men nu fungerar den igen.)