Det roliga med min blogg är att man fattar när mitt liv fuckar ur, men jag berättar aldrig vad som händer utan låter er nuvarande 6 läsare få gissa er fram. Visst är det roligt?

 

Hursomhelst verkar ödet tycka synd om mig för idag har varit en bra dag. Första dagen i skolan. Log hela vägen dit. Och det var så härligt att få träffa alla igen. Alla rosendalare är så fina. Ni är så bra. Allting är liksom back to normal. Dejt med Louise i vår källare, livsuppdatering och skvaller med tjejerna, Sebbe är tillbaka, Björn bjöd mig på te... jag kanske överskattar min skola men jag mår fan bra där. Satt som vanligt kvar lite för länge med mina SMIP-vänner (+ Björn som bara dök upp och hamnade i våra diskussioner), tills jag insåg att OJ jag har pianolektion om 45 minuter och jag vet inte ens om min cykel är kvar. Den har stått i cykelstället sen början av Maj. Och utan den kan det ta upp till en timme att ta sig hem. Hehehehehhee panikade lite och sprang ut till cykeln. Den var kvar, men jag hade fel jävla cykelnyckel. WAAAAH tänkte jag, för klockan var då 17.20, min pianolärare kommer hem till mig 18.00, och mitt rum såg inte så fräscht ut. Nackdelen med att ha piano på sitt rum - man måste städa hela tiden.

 

Eskil var superschysst och skjutsade mig till närmsta busshållplats, och bussen kom efter två minuter. Och jag fick åka gratis. När jag kom hem stod pappa och stekte gluten och laktosfria plättar. Jag blev asglad för jag hade varit sugen på plättar hela eftermiddagen. (Dessutom hade pappsen beställt pianostämning också!!!!! världens bästa. Jag blir galen på en ton på mitt piano som låter helt åt helvete)

 

Jag vet inte vad jag skulle göra utan min skola. Då skulle hela mitt liv bli som mitt sommarlov. Som iofs har varit rätt awesome. Men ändå. Hejdå.

 

 lite såhär känns det typ