Det här med att diskutera, debattera, ha åsikter

Jag läste nyss igenom de 75 kommentarer pappa fått på sin statusuppdatering om "reaktionerna på Reinfeldts utspel om pensionsåldern". Blev ledsen, lite trött, och besviken på mig själv när jag insåg att jag inte förstod ett ord av vad hans facebookvänner skrev. Politik, aldrig varit något för mig, jag har aldrig satt mig in i det. Alltid fått G på samhällskunskapsproven och alltid blundat för propagandan inför valen.

Anledningen till det? Finns många. Främst rädsla. Och en gnutta lathet. För att kunna debattera måste man ha kunskap om ämnet. När började man läsa politik i skolan? Kanske i sjuan. Fem års kunskap måste jag samla på mig innan jag kan argumentera ordentligt. Och då kommer rädslan fram. Vad är jag rädd för? Att folk ska tycka att jag skriver en tom text utan innebörd? Att jag har fel åsikter? Att bli ovän med de som inte tycker som jag? Försöker jag alltid bli älskad av alla?
Ja, jo. Tycks kanske konflikträdd och uppmärksamhetsberoende men egentligen, vem är inte det?

Jag har flera inofficiella bloggar där jag skriver ned mina tankar om allt möjligt. Försöker alltid få ned mina tankar och känslor på papper för att inte min hjärna ska sprängas av överansträngning, men när den redan är på gränsen till det går det inte att skriva. Det är lite så jag känner nu. Jag har så mycket jag vill säga men det jag skriver blir stapligt och fult och osammanhängande, och utan ren svenska är det ingen som lyssnar. Jag kan för få svåra ord, framstår som någon som försöker men inte lyckas så fort jag vill uttrycka mig. Ibland koncenterar jag mig mer på att få texten att låta vuxen och smart än att få fram mina åsikter. I ettan lärde jag mig att det var så jag kunde få oförtjända MVG:n. Frågan är om jag gör det för att undfly det faktum att jag egentligen inte kan något om ämnet? Trodde inte att andra skulle se igenom det men det visade sig att mina vänner är smartare än mina gamla lärare.

Förutom bristen på kunskap och nedvärderingen av mig själv är konflikträdslan den största anledningen till varför jag aldrig orkat bry mig om politik. Själv respekterar jag andras åsikter men blir ofta irriterad när folk inte tycker som jag (det är den bistra sanningen, är jag för självgod?). Jag har alltid haft svårt för att skilja på att argumentera och att bråka. I mina ögon är det samma sak. Ser jag en hetsig diskussion på internet är det enda jag kan se hat. Kanske de som argumenterar mot varandra är bästa vänner med olika åsikter, men det är inte vad jag tänker. Rädd för att min motargumenterare ska få fler likes på sina kommentarer än jag vågar jag aldrig ge mig in i en diskussion. Så fort jag väl gör det och någon säger emot mig försöker jag skämta bort mina egna åsikter. Jag hoppas att det kommer en dag då jag lär mig att stå upp för vad jag tycker, för trots att jag inte orkar inse det själv tycker jag väldigt mycket om att argumentera och diskutera.

Jag är en liten tjej med lika lite kunskap och alltför många åsikter helt enkelt. Nu kanske det är dags att växa upp, de säger att det aldrig är för sent.

Kommentarer
Postat av: Kunta Kinte

Om jag som konsertarrangör har för mycket folk på mina arrangemang så har jag gjort ett dåligt jobb. Varför då? Jo, jag har bara valt säkra kort och gått på den gråa massans smak. Jag har då inte vågat testa ny mark, nya artister etc.



Om jag har för många vänner, eller bara vänner som beundrar mig så är även det ett tecken på att jag gör ett dåligt jobb som människa, dvs jag är inte mig själv.



Jag är därför stolt över mina ovänner och stolt över att folk faktiskt ogillar mig ibland. Det tyder på att jag har integritet och vågar säga vad jag tycker.



Så jag hoppas du omgående påbörjar resan mot att bli en stor tjej med mycket kunskaper och massor av argument i arsenalen när du väl uttrycker dina åsikter. :)

2012-02-16 @ 20:30:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0