Finns det något botemedel, alternativt drog, som fungerar när man spenderat så många timmar framför datorn att all inspiration som fanns där när man “bara skulle kolla Facebook lite snabbt först”, försvunnit tillsammans med för många timmar och hjärnceller?

 

 

Jag behöver ett, asap.

 

Jag har tusen vettiga meningar om livet och feminismen och sexismen och rasismen och annat livsviktigt och aktuellt som bara vill ut, ut, ut men inte kommer längre än till diffusa tankegångar i mitt huvud; aldrig på papper eller bloggen så att någon hör.

 

Jag har även vackra melodier i mitt huvud som borde tonsättas, en text om bortglömda drömmar som borde skrivas, och en sångröst att öva upp. En bok att skriva och vintageidéer att spåna på och förverkliga. 

 

Jag har ett piano några meter från mig och en nedladdad sånglektion på min mail. Men inte fan reser jag på mig och mina robotstyrda fingrar är upptagna med att reblogga bilder på liv jag vill leva, hus jag vill bo i, stränder jag vill vandra på och berg jag vill bestiga.

 

Allt detta skall jag göra, en annan dag.

Någon dag då jag orkar.

I kväll är jag trött.

Igår kväll var jag också trött.

Och kvällen innan det.

När man är trött har man tillåtelse till att ligga i soffan, äta bullar, dricka varm choklad, se på serier. Game of Thrones, till exempel. Nästa avsnitt jag ser på är avsnittet som i höstas fick mitt nyhetsflöde att svämma över med spoilers jag lyckades undvika.

    För jag är ett proffs på att undvika spoilers på internet. Jag är tvungen för jag orkar aldrig se serierna alla redan sett klart, men avslöjar någon slutet, då orkar jag bli förbannad. Jag är så äckligt lat. Och så äckligt duktig på att ursäkta mig själv.

 

I kväll vill jag inte se på Game of Thrones. För jag har nyss läst statistik på prostitution, och mitt framför mig ökades summan på hur mycket pengar som spenderats på sex varje millisekund. Jag fick rentav panik och återgick till mitt rebloggande.

 

Jag tror inte mitt hjärta klarar av Game of Thrones ikväll.

 

Ikväll vill jag skriva en sarkastisk låt om allt jag vill göra men inte får gjort. Typ rädda världen. Men jag kanske borde börja tro på mig själv innan jag börjar tro på världen.

Och jag vill dra fram trumsetet och försöka igen, trumspelandet blev så lockande när jag hade slutat. 

Och jag vill städa mitt rum tills det blir så rent att det aldrig mer kan bli stökigt och jag aldrig mer kan säga “spela piano, det kan jag inte göra i ett stökigt rum”

Och jag vill skriva alla dessa blogginlägg jag skjutit upp i snart en vecka.

 

Jag tror nog jag skall göra detta. Ska bara kolla Facebook, först. Bara en snabbis, jag lovar.