Ni vet när man ser en film, och så är det en snygg skådespelare med, som gör filmen liiiite bättre, liiite roligare att kolla på;



Försökte spela LoL men efter halva matchen kom jag på att jag inte ska spela LoL när jag är trött, det går så dåligt då. Önskar jag kunde skriva av mig lite om min lycka att jag äntligen unlockat miss fortune (dock överskattade jag nog henne lite när jag fick 24 kills - jag kanske bara hade tur, skicklighet är inte min grej) men bara en av mina läsare skulle förstå, och han steker i Grekland och klagar på att hans flickvän blivit för nördig. Och har gult hår. Fast det klagar han inte på, men han har inte sett det än så...

Imorgon ska jag träffa Alex. Kommer få njuta ännu än gång av en gratis Stockholms-resa. Ser så fram emot det ♥ Ser fram emot att få träffa Alex också, han är galet saknad.



big love

Har försökt plugga alla dessa dar men enligt mitt kamerabibliotek har jag inte lyckats








(jag går loss på picnik)

Har varit med Astrid nästan hela veckan, den tjejen är fantastisk ♥ (speciellt för att hon har alla säsonger av Himym) Hon färgade mitt hår och bjöd på middag som förlåt. Nej, det var faktiskt min födelsedagspresent. Jättegott var det i alla fall, tur att hon har lovat mig att gifta sig med mig så att jag får mitt bröllop ifall ingen annan vill ha mig. (Who am I kidding, killarna står i kö för mig... eller?) Då kommer jag få som jag vill, en man som kan laga mat.

I fredags åkte jag ner till Stockholm för att träffa några vänner, vi käkade på en pizzeria och hade party hos Clifford. jättemysigt förutom att mitt öga var döende. Ni är iaf underbara och jag älskar er. ♥
Mötte upp Elsa igår, HON BOR I STOCKHOLM NU!1111!!11 I Sollentuna. Behövde henne mest i världen just då, och så fort jag messade åkte hon till stan. Helt underbart, jag behöver aldrig mer vara ledsen!

Nu ska jag plugga. Men först ska jag på bio med syster och Iris. NICE! :D

Det är som att du inte har något hjärta.
Och ändå var det bara ett år sen du grät över mig
vill bara veta att du inte glömt
men vill inte vara jobbig och prata med dig
jag vet ju inte alls hur jag ska bete mig mot dig
vill inte vara tjejen du ångrar.

Jag vet att du inte läser min blogg.
Eller så gör du det, för att du "fortfarande bryr dig om mig"
som min väns ex brydde sig om henne
inte för att du någonsin läst min blogg utan att jag påmint dig
men ifall du skulle råka läsa:

en av de sakerna jag saknar mest är hur vi alltid snackade skit om så mycket
vi kunde sitta i timmar och bara prata om hur mycket vi störde oss på saker eller personer. HAHAHAHA

och just nu vill jag snacka skit om ett av våra största skitsnacksobjekt
jag vet att du också skulle vilja det om du läste vad jag nyss läste

Kan vi bli skitsnackskompisar, ssk, precis som när vi var kramkompisar/bästa kompisar, kk/bk?

Nä, antagligen inte. Men någon gång i framtiden hoppas jag att ditt öde möter mitt som du sa kanske skulle hända. Så kan vi slappa framför vår feta tv, låtsas vara nyttiga med chips och dip, och snacka skit hela natten.

(många har undrat vad som händer mellan mig och Joe Jonas egentligen)

Efter mycket från och till har jag och min baby äntligen bestämt oss för att bli tillsammans for real ♥ Lärde känna honom förra året när han skrev en kommentar på min blogg... Tyvärr gillade inte Adde idén om att jag skulle vara öppet otrogen med en popstjärna, så jag var tvungen att göra slut. Joe blev så heartbroken så han skrev massa skitlåtar om mig, men det har jag förlåtit honom för nu. Vissa var ändå väldigt söta, typ de här:





Yup, that's right, de handlar om mig.

Så fort jag och Adde gjorde slut försökte Joe ta tillbaka mig, och som han själv alltid säger är han oemotståndlig. Alla hans söta kommentarer på bloggen gjorde mig överlycklig, och när han sedan skickade ett brev smälte jag direkt. Kolla bara vad söt han är:



Bara tanken på att han skulle börja dejta MILEY fick mig illamående och jag förstod hur kär jag var i Joe. Väntade ett tag med att svara på brevet, ville inte verka alltför angelägen, om ni förstår.
När jag var i england med familjen och vi åkte på utflykt till det här stället,



, bestämde jag mig för att skicka ett svar och även passa på att be honom köpa stället till mig. När jag kom hem från lägret hade jag fått ett svar:



"Hi! I am with Astrid at Putte i Parken now. I got your postcard, thank you! <3 (We're boyfriend and girlfriend now) Hope you're doing good. XoXo <3 Joe. P.s i made this card myself"

Såååå gulligt av honom att göra ett eget kort till mig <3 Tummen upp för kreativa killar! Dock vet jag inte vad jag tycker om motivet, men alltså.. han får väl gilla djurporr om han vill. Bara han inte tänker på det när vi hånglar. Längre än så kan vi ju inte gå förrän vi gifter oss, han har ju sin kyskhetsring... damn. ÅHH tänk om han friar snart!=?!?!1+ <3 <3 <3

I alla fall, så jag och Joe Jonas är nu OFFICIELT ETT PAR! JAG ÄR TILLSAMMANS MED SÅNGAREN I JONAS BROTHERS!! hhihih omg <3 Känns dock inte helt okej att han bor i ASTRIDS garderob... Jag menar, vem vill INTE ha Joe? Fast Astrid skulle aldrig våga sno min pojkvän, hur snygg han än är <3 <3 Längtar dock tills jag blir 18, då har han lovat att ge mig byggnaden jag bad om i födelsedagspresent.. Kan ni tänka er en bättre pojkvän!?

LOVE YOU SO MUCH YOU <3 <3 <3 YOU'RE NOT JUST THE REASON WHY I'M SINGING, YOU'RE THE REASON FOR WHY I'M SURVIVING <3 DO NOT LEAVE ME, EVER! YOU AND ME FOREVER, RIGHT? Joe ♥ Sylvia. Kisses <3





Btw, nu när han är i Sverige så passar såklart kamratposten på att göra en intervju med honom. Ni kan läsa den i nästa nummer, om ni har småsyskon som prenumererar eller själva gör det! PUSS

Jag vill gråta.
Av kärlek eller av sorg vet jag inte.
Har ingen aning, jag känner bara något så starkt.
De här två veckorna har utan överdrift varit två av de bästa veckorna i mitt liv. Jag har växt lika mycket som människa under lägret, som jag har växt under hela mitt liv. Jag kände det, när jag gick från tåget igår. Jag kunde sträcka på mig och det kändes som att folk såg mig, många tittade på mig när jag gick där och utstrålade något som kanske, kanske, är självförtroende. Alltså, de kanske inte gjorde det, men jag gjorde det. Såg mig själv. Kanske kollade några på mig för att jag log som ett fån, vem fan går runt och ler för sig själv på Uppsala Centralstation sent på kvällen?

Jag skrev förut att jag var livrädd inför lägret. Egentligen var jag nog nollställd. Eller nollställd och livrädd. Jag hade inga tankar alls om Protus, inga förväntingar, ingenting, jag visste knappt vart jag skulle, eller vad jag skulle göra där. Något jag visste var i alla fall att nu hade jag chansen att prova på att vara mig själv för första gången på ett par år. Jag tänkte att jag inte hade något att förlora - gick det åt helvete kunde jag åka hem. Eller dränka mig själv. Haha nej, men ändå. På båten upptäckte jag att det var svårare än jag trodde, att vara sig själv alltså, jag vet nog vem jag är tror jag, men jag har varit någon annan så länge nu, att jag vant mig vid det. Automatiskt kom den irriterande "ickegöteborgska men någonstans i närheten-dialekten" fram och jag lät folk driva med mig utan att de själva visste om det. Lite grann bara, inte mycket, inte som i åttan och nian. Men efter att ha pratat med Alex, Simon och Elias under nästan hela båtresan insåg jag hur mycket jag egentligen kunde vara mig själv, för de var ju så fina, helt bra.

Redan nästa dag kändes det som att jag fått nya vänner att dela mitt liv med, nya bästa kompisar. Inte trodde jag att jag skulle lyckas klicka med några fler vid 17 års ålder. Jag fick dela rum med Saga, och bättre rumskompis kunde jag inte haft. You are freaking wonderful. Vårt rum blev sedan en plats för tjejsnack och skvaller om kvällarna, det kändes så fint, det är något jag behöver i mitt liv. Jag behöver hela Protus i mitt liv, just nu när mtt liv knappt existerar.
Och Nico & Amanda, tro det eller ej, men jag blev överlycklig när vi hamnade i samma städgrupp. Jag hade inte pratat med er alls men tyckt att ni verkade vara en jävligt nice och trevliga. Jag tror jag överreagerade lite (men så höll jag också på att spricka av lycka av bara tanken på att få spendera två veckor på en ö) men det kändes som att lägret var för bra för att vara sant och städningen blev till något roligt. Vi var sneaky i städskrubben (oj, vad fel det låter) och dåliga på att svabba, men what the hell. Vi var ett skitbra städteam trots allt.

Resten av dagarna går inte att förklara. Allt vi gjorde var så galet, alltså både GALET, och galet KUL. Jag både hatade och älskade väckningen klockan 8, men just den gången när ledarna dansade runt mig utklädda till indianer och slog på trummor och spelade ashög musik när jag låg och sov, var kanske inte den bästa morgonen xD Jag vill inte ens försöka förklara hur dagarna var, det får alla bilder på facebook göra. Hur jag än gör kommer ingen annan förutom Protusgänget förstå hur fint vi hade det.
Gemenskapen i gruppen var otrolig, min vara-mig-själv-challenge blev till slut enkel och när jag läste alla kärlekslappar jag fått grät jag på riktigt, och det vet jag att andra gjorde också, SATAN vad ni är underbara. TACK, jag känner hur ni har stärkt mig och jag hoppas för min egen skull att detta håller i sig. Jag fick kickar varje dag,  självförtroendekickar, jag blev förvånad varje gång jag fick en komplimang, blev till slut inte alls nervös för att prata inför 30 pers, trots att jag kanske inte hördes mycket ska ni veta att jag tog mer plats än vad jag gjort på länge. Jag vågade skämta, jag visste att ni skulle skratta, och jag visste att det inte skulle göra något om ni inte gjorde det. Det gör inget, det är helt okej. På något sätt känns det som att det internskämtet är till stor hjälp. Synd bara att man framställs som lite udda om man går runt och säger så hela tiden. Men åh, ingen på Protus tyckte ju det! Jag önskar att jag kunde spendera all tid med er, jag älskar er.

Det är konstigt hur mycket man kan uppleva på en ö nästan mitt ute i ingenstans. Utan TV, utan dator, utan godis osv. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under två veckor som jag gjort på Ekskäret. Och jag skrattar mycket.
Och jag har dansat. Jag dansade hela tiden. Vi dansade till tre på natten och när jag inte dansade pratade jag. Pratade med en vän som alltid kommer vara min. En vän som jag tröstat och blivit tröstad av, en vän som alltid kramades när jag som mest behövde en kram, en vän som hjälpte mig mitt i natten och gav mig ett råd som hjälpte på riktigt, en vän jag sprang hand i hand med på stranden i solnedgången, en vän som jag drack té med i soluppgången. En vän som hela tiden fick mig att skratta. But then, ALLA på lägret fick mig att le hela dagarna. T om när jag mådde som sämst fick alla ni mig att glömma bort att vara ledsen. Loveshower till er. Jag vill skriva fina saker till er alla, för ni är lika bra allihopa. Lika jävla fantastiska. Synd att det här blogginlägget säkert redan är för långt för att någon jävel ska orka läsa, annars hade jag säker skrivit ett A4 om varje deltagare.

Nu är jag hemma, och jag gillar inte att dricka té utan Agnes. Jag gillar inte att inte kunna hänga på rummet med henne och Saga längre. Jag gillar inte att inte checka in varje morgon men jag gillar verkligen att vi fortstätter checka ut på facebook.
Jag gillar inte att inte få vara uppe hela nätter och prata strunt och ha skittråkigt med Nico längre.
Jag gillar inte att inte få vakna upp totalt förvirrad i Agora.
Jag gillar inte att inte få ligga på madrasserna i Agora och riktigt känna in lyckan. Jag kände att jag var lycklig, vet ni hur svårt det är att känna så? Det är ganska jävla svårt.
Jag vill bli begravd under kuddar och filtar igen.
Jag vill ha kuddkrig varje dag.
Jag vill springa runt efter en indian och grilla på stranden igen.
Jag vill dansa medans jag städar men jag känner mig töntig när jag gör det ensam.
Jag vill ha mina vänner omkring mig varje dag och varje natt.

Det här är jobbigt, det är jobbigt att jag har haft kul i två veckor.
Förutom det

vill jag återigen säga

tack
ni anar inte vad ni kan ha gjort för mig
vad ni har gjort för mig
alltså, ni anar verkligen inte.

tack

Tänkte varna mina bloggläsare om att jag inte kommer ha en chans att blogga under de kommande två veckorna. Alla som läser min blogg vet iofs redan det... Om jag inte har någon superhemlig läsare som jag inte alls känner? Well, too bad för den personen då. Bloggtorka är inte roligt.

Ska på ett livskunskapsläger imorgon, visst låter det flummigt? Jag är livrädd. Knappt taggad, bara livrädd. Jag, fast på en ö, med FOLK. Niklas har hjälpt mig med packningen, så jag hoppas att jag har packat lite mer rätt än vad jag brukar göra.

Sista natten med älsklingen inatt, sen ses vi inte på en månad. Efter det har vi en vecka tills han åker till USA i ett år, men det är ett senare problem. Tror han har planerat in att vi ska nörda Sly inatt... Det är väl okej? Att spela TV-spel alltså. Jag har inte rört LoL på två dagar så det är jag värd. Nu ska jag se någon film med mamma... HAHAHAHAH jag gillar att familjen skulle se en film istället för Hannah Montana när vi åt middag för omväxlings skull, men så såg vi bara fem minuter av filmen innan alla ba "Ska vi inte se Hannah Montana istället....?" HAHAHAHAHAHAH ♥

"Sebbe, vi ska gå ut nu. Vi ska till stan. Jag måste promenera."
"Mmmmm....."







Till slut fick jag i alla fall med min fula jävel ut



Fast han är ju ganska söt ändå



Nu hamnade jag här hemma igen och ska tydligen kasta pil med familjen. HAHAHAHAHA.

En ganska random grej:
Jag blir så jävla lycklig när saker är konstruerade på ett bra och smart sätt. Jag kan sitta och titta på den saken i evigheter och tänka "Gud vad fiffigt". Förstår ni? Det är något som lyser upp min vardag för stunden.

När jag hittar saker som däremot INTE är konstruerade på något kul sätt, blir jag pissed off. Typ som den här:



Det är en poster. På min älskade Mr Darcy. Den ska upp på min vägg, men hur jag får ut den ur kartongen är mitt nuvarande issue. Hur tänkte de här, liksom?



Sådär ser det ut på båda sidorna. Är det meningen att man ska hacka sönder plasten med en kniv eller? Jag förstår inte. Kommer inte kunna fortsätta packa förrän jag har löst det här.

Den duger i alla fall till att visa mina 1000000 bloggläsare vart den ska upp. Jag kom på att posters är ett väldigt bra sätt att dölja all nostalgi på mina väggar. Hurray! Och jag vet, ni älskar min Jonas vägg lika mycket som jag <3



Återkommer när jag fått ur den.

Jag och syster klippte oss idag. Nice va? Tyvärr fuckar min kamera uuur och vill inte ladda in några av de snygga bilderna vi tog. Här är några fula:





Ja, jag är fullt medveten om att Iris är mycket modigare än jag som vågade klippa av allt sitt hår. Och jag är lika medveten om att båda de där bilderna på mig är helt skruvade. Jag sa ju att min kamera bara laddar in fula bilder.


Igår kväll avsade jag mig titeln Nörd efter ett 75-minutersgame och många missar jag aldrig kommer förlåta mig själv för. Skyller på att alla mediciner gjorde mig svimfärdig och att klockan var ett på natten. Åhåhåh vad det är synd om mig. Hur som helst; Aldrig mer LoL. Eller alltså, jag tar i alla fall en paus. Trappar ner. HAHHAHAHAHA kul att jag låter fett allvarlig :(
Ikväll blir det alltså inget spelande för mig och Sebastian, jag tänker tvinga på honom en Jane Austen film. Kulturellt, I tell you.

Nu blir jag tvingad av högsta hönset i huset att packa. Hm, hade det varit igår hade jag startat en 3v3 istället, men inte nu. JAG ÄR ETT HELT NYTT JAG!!!!!!!!!!! (fast jag hatar fortfarande att packa och chansen att jag kommer göra det nu är ganska liten)

Det här med att ta det lugnt när man är sjuk - screw that. Bestämde mig för att göra något åt mitt miserabla liv och faktiskt umgås med mina underbara vänner idag. (Fast först spenderade jag tre timmar på en buss, roligt värre)
Råkade träffa på Louise när jag gick på stan i min ensamhet, hon gjorde mig sällskap i en timme och sedan drog jag till Sebastian som uppenbarligen inte hade tänkt samma tanke som jag, han satt som vanlig halvt påklädd i sin källare och spelade LoL. Dock sög han och hans team så jag drog med honom ut på stan där vi träffade Elin och Niklas för lite chinamat. Underbart att få ses, det var evigheter sen, ni är så jävla bäst allihopa ♥

Nu på kvällen har jag haft en myskväll med mina fina tjejer, vi såg på High School Musical HAHAHAHA nostalgi, och åt glass. Säger bara det; HAR ALDRIG VARIT SÅ HÄRLIGT ATT FÅ TRÄFFA VÄNNER.

Har ni någon gång känt att ni faktiskt inte har något liv?
Jag känner lite så just nu. Vart tog mitt liv vägen? Jag var alltid tjejen med 100000 projekt på G. Och vad har jag gjort de senaste dagarna? Testat några nya champs på LoL, spelat med noobteams för många gånger, fick en 11-win-strike, uhm... inte mycket mer. Det mest sorgliga är att jag inte skäms över hur mycket jag spelat de senaste dagarna - jag skäms över min match-history eftersom jag fått urusla scores de senaste matcherna. O-M-G, HUR TRAGISKT ÄR INTE DET? Jag HOPPAS verkligen att det här beror på min lunginflammation, jag kan inte gå fem meter utanför huset utan att bli anfådd, det är inte så konstigt att jag väljer att sitta i Sebbes källare och spela istället.

Vi lyckades i alla fall slita oss från datorerna och äta frukost på Ofvandahls i måndags. Och shoppa lite. Jag var överlycklig som fick välja kläder åt Sebastian. Han köpte allt jag bad honom att köpa. NICE!! Nu har han skitsnygga kläder. Och visst ja, jag var tvungen att lämna ifrån mig min älskade Kattedator. Det kanske är därför jag känner mig så tom nu.

Imorse fick jag beskedet om att min mormor inte kommer att kunnas opereras då de hittat fler cancer-tumörer. Eller något. Jag hade länge varit orolig för att hon kanske inte skulle klara av operationen, men jag visste ju att hon hade tur som faktiskt FICK opereras.
Men nu, nu går det inte. Doktorerna har föreslagit ett annat alternativ, men mormor vet inte om hon orkar längre. Hon hade cancer för inte alls länge sen och alla var jättelättade när hon blev frisk efter många, många operationer. Jag kan verkligen förstå hur trött hon är nu. Hon sa det i telefon nyss.

"Jag har ingen ork, Sylvia, och orken blir mindre för varje dag."

så sa hon.
Jag skulle kunna skriva en rörande text om henne, men jag klarar det inte, och dessutom

det är inte kört än

försöker intala mig det, men mamma grät imorse och jag är sjutton år och inte dum.



Gjorde mig i ordning för att åka ned till stan och sedan till Astrid för att hon alltid får mig på bra humör, men påväg till bussen upptäckte jag att jag hade utslag över hela kroppen. (Förlåt Sebastian för det panikartade telefonsamtalet) Sprang hem igen och kurerade mig med ben & jerrys och Bride Wars. Ska snart åka till Astrid i alla fall, hon har varit jättegullig och köpt medicin mot klådan till mig. Ibland vill jag bara gråta för att jag har en så fin vän.

och ibland vill jag bara gråta för att mitt liv går åt helvete år 2011.

Behöver en kram tror jag, en sådan där stor och riktig
och någon som säger att allt blir bra
och sjukt mycket feel-good-filmer
+ b&j

varför tas allt jag älskar ifrån mig iår?
hur var det tänkt att jag skulle överleva?



synd att det bara är en person i världen som vet vad jag behöver just nu
och kan ge mig det

Jag är egentligen en väldigt ordningssam person.
Jag vet att mina närmsta vänner kommer att skratta när de läser det (eller kanske alla som någonsin satt sin fot innanför min dörr), men det är faktiskt sant. Jag kan t ex inte äta när det är stökigt runt omkring mig, och byrålådan där jag ställer mina hårprodukter och allt smink på är nästan alltid städad.

Jag har faktiskt INGEN ANING om varför mitt rum STÄNDIGT är stökigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar, det ser alltid lika hemskt ut timmen efter. Just nu, kan jag inte se mitt golv. Och det finns saker i mitt rum jag inte ens vill nämna i bloggen. Det ligger smink, godis, godispapper, chipspåsar, tekoppar, fat, tidningar och skivor över hela mitt skirvbord. Det är helt omöjligt att hitta vad jag nu kan tänkas vilja ha.
Och varför städar jag bara inte upp allt?
Alltså, jag städar. Jag städar mycket. Jag städar nästan varje dag, men det ser aldrig bättre ut. När man inte märker sina framsteg tappar man motivation. Jag har för mig att jag för en vecka sedan gjorde en storstädning i mitt rum och tänkte att DENNA GÅNG SKA JAG EN GÅNG FÖR ALLA HÅLLA RENT VECKAN UT. Nästa dag kom mamma in och bad mig städa. Jag tänkte bara "Va? Det är ju rent." Sedan kollade jag på golvet. Det hade försvunnit. Jag undrar bara; Vart kom alla kläder ifrån? Jag hade minsann inte lagt de där.

Problemet med detta är, att jag inte kan ta tag i mitt liv när mitt rum är stökigt. Och mitt liv känns just nu precis som mitt rum, det är en enda stor röra. Och jag vet precis hur jag ska reda ut allt. Men jag kan inte reda ut någonting förrän mitt rum är städat. Jag mår skitdåligt varje gång jag tar en titt runt omkring mig, jag vill seriöst bara flytta ut. Det gör det inte bättre att mina väggar är nedklottrade. Jag älskar mina väggar, det gör jag verkligen, alla mina vänner har skrivit så fina saker på de. MEN - there is always a but:
1. 50 % av det som står där är saker jag inte längre vill minnas, inte just nu. Mycket gör mig ledsen. Jag kan inte titta åt något håll utan att se något som påminner mig om saker jag inte vill bli påmind om.
2. Jag tror att det är vetenskapligt bevisat att man blir mer stressad av röriga väggar. Jag tror att jag skulle bli mycket mer lugn om jag bara hade vanliga ljusrosa väggar.

Jag är bara för nostalgisk för att kunna tapetsera om! Och när mina väggar ser ut som skit orkar jag inte lägga ned energi på att försöka få mitt rum att se bra ut, för det kommer aldrig att se bra ut med de väggarna. Jag kommer aldrig att kunna inreda mitt rum med fina grejer från 1800-talet, eller ha små möbler som har rosmönster. Det kommer ju se helt fuckat ut.

Det här var mina issues om mitt rum. Jag behövde bara skriva av mig. Kom liksom just på hur mycket jag hatar mig själv som sitter och läser Paows blogg i väntan på att LoL ska starta, istället för att göra rent på skrivbordet. Jag tror att jag ska sova istället, man får aldrig dåligt samvete av att sova. Jag måste bara hitta mina glasögon som ligger någonstans här.

Enda bilden jag hittade på mina väggar:


En klassisk bild från när Elsa kom hit för ungefär ett år sedan och hjälpte mig med rummet. Tro mig, det ser värre ut nu.

Precis sett klart på Bridget Jones dagbok 2. Ettan var förstås bättre, men åh så fin tvåan var.
Jag fruktar dock att det är något allvarligt fel på mina tårkanaler och att jag kanske behöver opereras, eller, ännu värre; förbjudas från att se romantiska komedier som innehåller frierer och/eller bröllop.

Pappa har nog rätt i att Colin Firth förstör för andra vanliga killar, i sin svartsjuka har han erkänt att det är förgäves för killar att vara the nice guys nu förtiden, eftersom vi tjejer uppenbarligen dras till alla sorts Mr Darcys, och vi alla vet hur Mr Darcy är. Fast det är ju inte Colins fel att Jane Austen kom upp med en extremt sexigt dryg man och att Helen Fielding sedan kopierade den idén. I och för sig tror jag inte att någon annan skulle kunna göra den rollen så pass bra att jag vill gråta varje gång jag ser killen.

Hur som helst har jag nu lärt mig att jag inte bara behöver en kille som är kock, jag behöver även en passionerad advokat som kan rädda mig från fängelser i thailand när någon försöker använda mig som heroinsmugglare.

(Och helt ärligt tror jag att en man som är kapabel till mina översvämmningar varje gång vi ska se en romantisk film, inte vore helt fel heller. Fast den största pressen jag kommer att sätta på den man som ska bli "the one" är nog frieriet. En väldigt, väldigt, VÄLDIGT, tragisk sanning om min England-resa är att en stor del av tiden gick åt till att komma upp med scener om unga män som friar till mig. Alltså, jag tror inte bara att det är mina tårkanaler det är något fel på.)

Och visst ja, jag lär behöva en rik jävel så att jag har råd med mitt drömbröllop.

Något annat som är ganska tragiskt är att jag har dessa romantiska drömmar, och en pojkvän som ikväll är ute och lanar hos någon Alexander... Tur att han i alla fall vill köra lite Leauge of Legends med mig. En romantisk LoL-match såhär en fredagskväll är väl varje flickas dröm, eller?


(Jag vill inte ens säga att jag nog kan erkänna att för mig så är det det. Jag hoppas att det ser mindre sorgligt ut i skrift, men antagligen inte.)