När jag var liten (runt 4 år) hade jag en kompis, Eira.
Nej, vi var inte kompisar, vi var bästisar.
Hon bodde granne med mig, och vi var med varandra varje dag, hela tiden.
Min lillasyster hade cancer när jag var 5 år, så jag fick bo hos Eira under den tiden, då mina föräldrar behövde vara på sjukhuset.
Eira betydde allt för mig, trots att hon bestämde mycket över mig och var lite småkaxig var hon den snällaste som fanns på hela jorden. Och den roligaste. Jag var beroende av henne, om hon var med någon annan kompis i byn blev jag deprimerad och ville inte göra något alls.
Vi sov alltid över hos varandra, eller så lät vi våra två gosedjurskaniner sova över hos varandra. Vi gick på samma dagis och var alltid med varandra där, vi satt i ett träd och ingen annan fick komma upp dit.
Hon var allt jag hade kändes det som. Fast jag kanske inte var så djup när jag var liten.. Men som jag minns det, och av vad mina föräldrar berättat, var hon verkligen min bästa bästa vän. Min enda vän, eftersom jag inte ville ha några andra.
När jag var 6 och ett halvt kom jag in i hennes hus och såg massa stora kartonger stå i hallen. Jag blev jätteförvirrad, jag fattade inte vad det var för något.

Jag minns inte hur jag reagerade när Eiras mamma berättade att de skulle flytta till Gotland. Jag minns inte ens att jag var ledsen. Det enda jag minns var att jag hade skrivit ett hejdåkort "Ring mig när du kommer fram till gotland snälla" och jag ville ge det till henne. Men hon var med alla andra kompisar som ville säga hejdå. Och jag ville säga hejdå ensam. Jag tror jag gav kortet till hennes föräldrar och sen gick jag hem, DÅ var jag ledsen.
Och sen var hon borta. Och sen minns jag ingenting. Mina föräldrar säger att jag var helt nere jättelänge efter det.
Jag skrev massa brev, vet att jag har fotat de men nu hittar jag de inte. Det stod iaf saker som
"Vem är din bästis, jag eller Ylva? för du är iallafall min bästis. Min världsbästis."
"Snälla flytta tillbaka, utan dig är mitt liv ett stort svart hål *rita stort svart hål*"
Ja, jag var ganska dramatisk när jag var 8 xD



Det där var när vi var små, innan Eira flyttade. Jag är längst upp till vänster, min syster Iris är bredvid mig. Under oss är Eira och hennes lillasyster Alva, men jag har för mig att Alva inte ville att jag skulle lägga upp bilder från när hon var liten.

Innan Eira flyttade till Gotland hade de ett sommarställe där, så jag hade varit på Gotland flera gånger förut.
När jag var 8 år fick jag för första gången flyga ensam dit, och sen dess har jag varit på Gotland minst en gång per år.
Gotland är mer än en ö för mig, det är mitt andra liv. Det är min lyckoplats, mitt paradis, där jag hör hemma när jag inte hör hemma här. Att sätta foten på Gotlands flygplats är bara pure lycka. Det är inget annat än lycka.
För några år sen fick jag prata med Eiras kompis i telefon, Elsa, och sen fick jag hennes msn. Vi började småchatta lite. Sen mer och mer. Det slutade med att vi blev bästa vänner, vi med. Eira och Elsa <3 För Elsa kan jag berätta allt, och hon kan berätta allt för mig med. Vi har stöttat varandra i alla problem vi nånsin haft sen vi blev vänner, och jag älskar henne så innerligt.
Vi chattade i kanske ett-två år innan jag fick träffa henne på riktigt. Jag skulle hälsa på i Eiras skola. Det var spännande, jag var nämligen kär i en kille, Erik, som gick tre klasser över henne, två klasser över mig. Jag hade bara sett honom på ett medeltidsevent på Gotland, så det var väl mer än förälskelse, men ändå.
Och så skulle jag ju få träffa Elsa <3
Jag blev otroligt bra behandlad av Eira och Elsas klass. Kände mig omtyckt, jag var så himla glad. Kände en kille där sen tidigare som jag blev mycket bättre kompis med. Jag såg Erik också. Men åh vad jag var ledsen efter det, jag trodde ju att jag aldrig skulle få träffa honom igen. Vi pratade ju inte ens, vi bara kollade på varandra ett bra tag.



Mina älsklingar. Elsa står i mitten <3



Älskar den där bilden, älskar hur jag ser så glad ut.
Sådär är jag hela tiden på Gotland, no matter vad som händer i mitt liv.
Några dagar efter att jag hade kommit hem ringde Eira och sa.
"GISSA VAD!? ERIK TYCKER DU ÄR SÖT!"
"VA!?!!!????"
"Ja! Tompa kom fram till mig och sa `vem var den där tjejen som kom hit i fredags, hon var rätt söt´ och då nickade Erik och sa `Ja, det var hon´"

Sen berättade Elsa att några i klassen ville att jag skulle komma tillbaka.
Gissa hur glad jag var? Jag var ÖVERLYCKLIG!
Jag visste att Erik hade en flickvän, men han tyckte jag var söt. Det behövdes inte mer.
Och såklart jag kom tillbaka. Jag kan inte hålla mig borta från Gotland längre än ett år.



Haha åh vad söt jag var, saknar den stilen lite!



Erik




JAG ÄLSKAR GOTLAND <333333333333333333
Älskar att gå med pyjamas till affären, för det kan jag göra där, SÅKLART. Eller inte längre, för de har tagit bort affären, för den sög, men ändå...
Älskar hur jag verkligen kan vara mig själv där, älskar att hur dåligt jag än mår glömmer jag bort allt så fort jag kliver av flygplanet. Jag fattar inte vad det är med Gotland och alla där, men NI GÖR MIG SÅ LYCKLIG.



En gång åkte jag dit med mina största idoler, ett Uppsalaband som hette Descending Ivory. Ni kan väl fatta hur härligt det var? Descending Ivory hade ungefär samma effekt som Gotland har. De gjorde mig lycklig på studs. Så att se de på Gotland, med mina bästa vänner, det gjorde mig nästan FÖR lycklig, jag visste inte vart jag skulle ta vägen!



Något jag inte berättat om är Eiras underbara familj. Jag känner mig hemma hos de, alla är så himla snälla. Jag älskar hennes föräldrar och hennes syskon, de är som en riktig familj för mig på något sätt.
Nästan varje gång jag kommit till Gotland har hennes pappa tagit ut oss på grillpicnic på stranden. Det brukar se ut som på bilden. Så himla underbart. Ja, Gotland är underbart. Jag kan inte beskriva det bättre.



Blir helt lycklig av att bara KOLLA på bilderna!!!

På senaste tiden har Gotland blivit någon sorts flyktplats för mig. Jag sa ju att det gör mig så lycklig att vara där, att jag glömmer alla problem. Jag har ingenting på Gotland som påminner mig om här hemma, därför kan jag vara där och må bra. Vad jag än flyr ifrån. Jag saknar mina vänner där hela tiden. Jag saknar Eira och Elsa. Jag saknar er jättemycket.



För ett och ett halvt år sen var jag helt otroligt jätteolyckligt kär i en kille i min klass.
Jag åkte till Gotland, såklart. Tittade på flygande väderkvarnar HAHAHA och låg på gräset under en stjärnklar himmel med Elsa. Åh vad det fick mig att må bättre.









Picnic är en prio.





Hur ska jag kunna förklara hur mycket jag älskar er? :) <3

Nu blir det mest bilder här känner jag, men jag saknar ord.
Gotlands innerstad och havet är det som jag (förutom mina vänner) älskar mest med Gotland. Älskar att vandra omkring på kullerstenarna och bara känna att jag är på Gotland, att jag är fri. För Gotland är frihet för mig.


Tuamaja :3 En kompis till Elsa som jag hoppas lära känna bättre!

Älskar att fika med mina vänner, för Gotland har världens bästa fik.





De senaste gångerna jag hälsat på Eira har vi ätit ungsbakade chips med ost och granatäpple och sett på någon bra film.
Typ Anne på Grönkulla HAHAHAHA jag minns när vi tvingade Alfred att se på det HAHAHAHAHAHAH.

Det här inlägget är grymt långt. Jag kommer inte ens orka läsa igenom det, så jag antar att ingen annan gör det heller.
Men igår kom jag på hur mycket j*vla mycket Gotland betyder för mig.
Det är en jätteviktig del i mitt liv. Att komma dit har hjälp mig igenom jättemycket.
Och jag saknar er
Saknar er
saknar er
saknar er

Elsa och Eira, ni är mina änglar. <3