Alltså min header... Hur mycket jag än uppskattar Astrids hjälp med den tror jag att det är dags för en ny! HEHEHE

Jag får tårar i ögonen varje gång Ted håller talet på Lily & Marshalls bröllop i säsong två. Tänk att två personer kan passa så bra tillsammans. Jag bryr mig inte om att det är en serie, jag vet att sådan kärlek finns på riktigt. Någonstans. ♥



BTW, say goodbye to my funny blonde hair

Drack energidryck för att kunna plugga hela natten, men så kom we<3it ivägen. Nu är jag i det där läget då man är för trött för att plugga, men för pigg för att sova.

Det verkar som att köra ned i diken med cykeln har blivit min grej. Illa.

Varje dag de senaste veckorna har jag varit asnoga med sömnen. Jag vet inte varför, jag antar att jag ville leka hälsosam eller något. Jag har inte haft problem med sömnen på över två år, jag somnar ju så fort jag lägger mig ned i sängen. Tills för två veckor sedan har jag knappt brytt mig om min sömn för att min doktor sa att det var fett bra att inte sova så mycket ibland.
Sedan läste jag någonstans att man inte borde äta inom loppet av tre timmar innan man går och lägger sig, eller dricka svart té. Så jag har fått säga hejdå till min kvälls-glass och mina kvälls-mackor och druckit myntaté varje kväll istället. Och gått och lagt mig innan tio varje kväll.

Vet ni hur mycket det suger? Och det går inte att somna så tidigt om kvällarna. Så nu skiter jag i att vara pigg och glad om dagarna. Ikväll har jag druckit svart té. Och ätit honungspuffar med mjölk (det är min nya livskraft. Om jag känner mig själv rätt kommer jag nog skriva ett inlägg om det sen). Och ikväll tänker jag gå och lägga mig sent som satan. Trots att jag har många lektioner imorn, ska på ett informationsmöte om college i USA, ska plugga hela eftermiddagen och sedan filma ett band på någon pub på kvällen. JA-JA, jag orkar inte vara duktig längre. Det tar på krafterna.

waterloo road dödar mig

Jag såg lite gamla bilder
från typ åttan
när jag var fjorton år och inte kunde sova om nätterna för att jag var för lycklig
när jag var fjorton år och alla i min klass var mina bästa vänner
och om rasterna låg vi i högar på golvet och om helgerna var vi påverkade fast inte av alkohol (jag kanske skrattade så att jag dog varje dag när jag var fjorton år)
när jag var fjorton år och trodde att ingen kille någonsin skulle titta åt mig
när det egentligen var minst en som just då var väldigt
väldigt
kär
i mig
när jag var fjorton år och stod upp för mig själv
och hade väldigt rött hår (det var kort också. Jag var söt på ett fult sätt.)
och log hela tiden
och alla tyckte om mig
och jag kunde skriva texter om hur ful jag var och få minst tio kommentarer om att det inte stämde
när jag var fjorton år.
Jag har inte fått vara fjorton år tillräckligt länge.



Blev väldigt ledsen och nostalgisk när jag tänkte på hur enkelt allt var när jag var fjorton.
(trots att det inte alls var det och jag förskönar hela tjugohundraåtta)

Sedan kom jag på att what the hell
Jag är sjutton år nu och ganska
väldigt
lycklig ändå.

♥

Och har jättesnygga putande läppar!!1!11

När jag cyklar till skolan cyklar jag i genom en liten skog. Stigen man cyklar på är ganska smal och mitt i en backe finns det en sväng. Jag har alltid undrat vad som händer om man möter en annan cykel i den svängen, för det är omöjligt att se om någon kommer farandes.
Nu vet jag.
Man ramlar.
Och får lera överallt.

Nu återstår det att se vad som händer om en bil åker ned för en annan backe jag är tvungen att korsa varje morgon.

Hanna Eriksson:

09.30 - Jag klagar lite på att jag tog för lite té. Hanna säger

"Ja, tar man för lite té i de här små kopparna så SUGER ALLT."

10.30 säger hon

"Jag hatar måndagar." och lite fula ord

11.00
"Kan vi inte bara sätta oss någonstans? Jag orkar inte gå."

11.10
Alice: Vi ska gå ned med datorerna.
jag: Nä, varför det?
Hanna: VI SKA GÅ NED MED DATORERNA SYLVIA *slår ned väskan i bordet*

Några minuter efter tar hennes humör en vändning och hon skrattar oavbrutet i säkert en kvart...

 

Jag har ingen bild på henne, men här är en från Rosendal, man kan se hennes hår:

Det kändes ganska ballt att köpa en tidning bara för att man själv är med!

Hur mycket tålamod tror du att jag har?
Det är som att du BER om att jag ska flippa ur som förut
som att du BER om mina långa tal om hur det borde vara
jag har skrivit det förut och jag är jävligt seriös när jag säger att
jag vet inte hur jag ska bete mig mot dig

Du sa att du läste min jävla blogg men jag tvivlar på det
bara sluta ignorera och ta tag i skiten, du kommer att behöva träffa mig förr eller senare
det är svårt att spela mogen när du springer iväg. Jag bits inte, omg.

Igår var kanske en av de mest efterlängtade dagarna i historien. Jag och Astrid såg nämligen på teater. Stadsteatern har stängt under sommaren och vi har lidit varenda dag. Vi var överlyckliga när vi äntligen fick se att stadsteatern var fylld av gamlingar igen. Det har varit så tomt varje gång vi varit där när det inte varit någon pjäs.



Ännu mer överlyckliga blev vi när vi märkte att vi fått platser LÄNGST FRAM. Det är iofs alltid lite nervöst att sitta längst fram eftersom vi befarar att Robin Keller känner igen oss, men ändå. Längst fram betyder närmast Robin.
Vi såg tolvskillingsoperan, med Robin i huvudrollen. Han var så jobbigt snygg att jag knappt orkade. På ett sätt var det lite synd att vi satt längst fram, för skådespelarna satt nämligen på sidan av alla platser, och Robin satt snett bakom mig. Det var svårt att diskret titta på honom därifrån. Jag fick världens chock när jag en gång diskret vände mig om för att diskret titta lite, och såg att Robin höll på att byta om. Fast han bytte inte om. Han tog bara av sig. Jag och Astrid njöt lite exra av scenen där han var iklädd endast läderkallingar. Killen är ju fan vältränad, han ser nästan ut som Barney. Fast snyggare.

I alla fall, själva pjäsen.... den var grym. Jag ville aldrig att den skulle sluta. En av de bästa jag sett. Jag och Astrid ska se om den. Mer än en gång, hoppas jag...



bästa
av
allt
:

När skådespelarna hade kommit ut för att ta emot applåder för tredje gången tittade Robin på oss. Och log. Först tittade han på Astrid, för jag kollade av någon anledning ner i marken (jag klarade väl inte av hans snygghet, blir ju helt emotionell), och sedan log han mot henne. Sekunden efter kollade jag upp och såg att han log mot mig. Och det var inget "det-börjar-gå-överstyr-nu-tjejer"- leende, det var ett "nice-att-ni-är-här-igen!" - leende! HIHIHIHIHI

Efter några glädjedanser på stationen åkte vi hem till Emma och åt middag med tjejerna. Helt underbart att vi har hållt kontakten så bra sen högstadiet. ♥

Imorse var jag såhär taggad när jag åkte till skolan:



Sedan åkte jag till Stockholm




Jag träffade min vän Moya, och senare Nico. Vi spelade bort alla våra pengar på chokladhjul, och fick åka lilla frittfall gratis. Han som jobbade på den attraktionen är min nya gud. Alla andra sa bara nej när vi frågade om vi kunde få åka gratis. Fett tråkigt... Lilla frittfall var i alla fall awesome. Och vad som var ännu mer awesome var det här:

Vi vann! Eller Moya vann. Eller alltså, det var min förtjänst att hennes nummer vann. Jag trycke på stoppknappen. Åhåhå vad vi blev glada!
Sedan träffade vi Lukas och Jakob och såg SLAAGSMÅÅÅLSKLUUUBEEEEN

Lite segt i början, men sjukt kul på slutet! Nu är jag ungefär såhär taggad:




och sitter o redigerar bilder som jag tycker är fett djupa såhär halv två på natten. Photoshop vore mer nice än picnic. Fast jag förstår inte photoshop.



godnatt tror jag

Värt att gå till skolan för att promenera runt en hage och käka godis. Vi hade idrott och skulle springa. Jag är dock inte den som springer om det inte är absolut nödvändigt. (eller när jag gymmar) typ som när vi skulle gå tillbaka till skolan och vädret fuckade ur totaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaalt. Kändes som värsta orkanen, regnade som satan och blåste ännu mer. Vi sprang till närmaste tunnel och stannade där tills det lugnat ned sig. Nu sitter jag med en kopp té och umgås med mina vänner och deras datorer. Snart ska jag till Stockholm och tagga Slagsmålsklubben!

hehe btw,

Jag: Jag tycker inte att min blonda hårfärg är SÅ hemsk.
Mamma: ... Nä... eller alltså, .... jag har.. vant mig nu.
Jag: ...
Mamma: Alltså, det ser ut som att du är... du vet.... en viss typ av tjej...
Jag: Försöker du säga att jag ser ut som en fjortis?
Mamma: Nä.. eller.... åt det hållet, ja
Jag: Ehm
Mamma: Typ som hon blondinbella!


Tack, mamma.

På torsdag nästa vecka har jag tid för hårfärgning. Going red. Yeah



Nä, kanske inte SÅ rött, men så rött kommer det säkert bli. Det är alltid så spännande att färga håret med ekologisk hennafärg.

I måndags spelade Enter Shikari i Stockholm. Alexander Morell skulle dit men kom några timmar innan konserten på att han inte hade någon att gå med. Heroisk som jag är ställde jag upp, och drog med mig min kusin.



Jag älskar slussen, det är fint där. Och de har ett STRÖMMINGSTÅND.



Vi köade ett tag, och träffade LoL-mästarn Plongen och Emil.



När vi kom längst fram upptäckte vi att det hade blivit ett missförstånd mellan mig och Alex, så vi saknade en biljett. BIG FAIL, tänker ni, men NEJ. Vi lämnade Alex, sålde min biljett för 200 spänn extra, och stack hem till Alexander Ceraolo istället. Kvällen blev lyckad, fast det var inte nice att promenera hem till morfar mitt i natten. Det var kallt, och en av gatulamporna blinkade läskigt. Och Sara tyckte att det var absolut nödvändigt att skrämma mig.

Jag har beslutsångest.
Skrillex i November eller inte?
Jag vet inte. Jag vet inte, jag vet inte. Jag skulle kanske flippa lite för mycket, chansen att jag på riktigt dör under hans konsert är ganska stor. Jag har ingen självkontroll när det kommer till sådan musik. Och jag tror inte att jag är ensam om det... visst har jag klarat en hel del galna konserter men jag är liten och inte jättestark och jag upplevde för första gången någonsin känslan av att inte kunna andas pga av trycket, i somras. Det var inte nice, men.. kanske är det värt det. Eller vaddå kanske? Åh det är klart som fan att jag ska se Skrillex!



Saknar mina tragiska nätter ensam med Skrillex och burn... Att uppleva hans "musik" första gången var läskigt.

Imorse



Sedan satte jag upp håret i en toffs... att bestämma frisyr på morgonen är för mig svårare än att bestämma kläder. Jag älskar föresten min gosiga tröja. Hittade den och jättemycket andra kläder i mammas garderob när jag var hos morfar. Jag kommer säkert tjata om de kläderna och ha tusen dagens outfit på bloggen under den närmsta framtiden. Ber om ursäkt på förhand men kläder är ganska roligt ändå.

Skulle ge väldigt väldigt mycket för klänningen. Och inte lite för skorna heller.

Idag var mormors begravning. Det var en väldigt fin begravning, med blommiga och färgglada kläder istället för svarta. Precis som hon ville ha det. ♥ Det var inte alls lika jobbigt som jag hade trott. På något sätt kändes det som att hon var närvarande. Hon kommer aldrig att försvinna.

Det känns lite deprimerande att kolla på bilder som är taggade med death på we<3it (speciellt eftersom 50% av bilderna är på cigg...), men... Dylan Moran ♥



eheheh tänkte lite på Sebbe när jag såg den här:

Borde lära mig att gå straight to bed och inte svänga av vid datorn på vägen.

Fyi, jag gjorde en assatsig vegetarisk köttfärssås igår. Med pasta. Och den var fett god. Sen att jag behövde hjälp med att skala löken är en annan sak.
När man söker på food på we<3it kommer det bara upp sånthär:

Det springer omkring massa japaner i butiken. De köpte nyss 100 kilo ris. Det händer inte varje dag.

Idag hade jag tänkt bosätta mig i replokalen och övaövaöva på trummorna tills jag får tillbaka mina skills. Jag hoppas att Astrid kommer och är med mig, mina föräldrar har nämligen övergivit mig (pappa är tydligen på stadsteatern och hänger med Göran Engman. Både min och mammas första tanke när han sa det var "ROBIN KELLER!!!!!!") så jag får ingen mat. Iris är inte heller hemma, hon är den som brukar laga mat till mig när vi är föräldrarlösa :(

Ikväll vill jag väldigt gärna hitta på något, men det ser inte ut att hända så mycket.

Astrid påpekade att det går utför med min blogg.
Och att min header inte passar mitt seriösa tema.
Screw you, säger jag, min header förmedlar precis det budskap jag vill förmedla. (Och dina kläder ligger fint i en påse här. Och i tvätten.)

Igår var en bra fredag. Jag hade sovmorgon till 1320, men åkte till Rosendal en timme tidigare för att äta lunch med Niklas och Martin. Rosendals mat är kanske den bästa som finns, jag överdriver inte. Jag skulle kunna betala för att äta den. Det är varm mat for gods sake, och jag blir överdrivet mätt varenda gång, men slutar inte äta för att det är så gudomligt gott. (Är gudomligt ett adverb föresten?)

Sedan på lektionen fick vi lära oss om horungar etc. Det var givande. Och på litterära gestaltningen satt vi mest och skakade av nervositet. Vi skulle nämligen läsa upp texter vi skrivit själva... Men det gick bra, mina vänner är bäst på peptalk! Vi slutade halv fem, och då gick jag och repade med Alex och Klas. HAHAHAHAH vi är så GRYMMA! Det lät åt helvete när vi skulle spela Rise Against så tillslut flippade vi ur och körde en hardcoreversion på Billy the Bands "Mannen i en rosa klänning" Alexander blev förvånad över hur bra jag var på att growla. Jag tror att jag ska bli sångare i ett punkband eller något. Efter repet låg det kaksmulor över hela golvet. Kul rep. Lite som "old-times" som Alex sa. Hihi.

Cyklade hem till Astrid och fick mat där, och sedan såg vi på film hela kvällen. Jag hade som sagt tänkt övervinna min rädsla för grisen i Saw, men det slutade bara med att både jag och Astrid blundade genom nästan hela filmen. Jag såg lite av grisens öra och fick tårar i ögonen. Det var mycket bättre när jag och Adde såg Saw, han kunde ju säga när grisen kom. Jag älskar egentligen de filmerna, men kan ju fan inte njuta när jag vet att det odjuret kan komma fram när som helst.

Vi tackar gud för Disneyfilmer och dess klyschor. Utan "Confessions of a dramaqueen" hade vi nog varit vettskrämda hela natten.

inte lite freaking förbannad nu

Hoppas att jag är "förvånadsvärt snygg" idag också, som jag fick höra i skype igår HHAHAHAHAHA ♥

Ni anar inte känslan av att sitta och ständigt trumma på sina ömma knän i EN OCH EN HALVTIMMA, och ÄNDÅ inte lära sig trumkompet. Det är som att min fot lever sitt eget lilla liv, den vill inte alls vara i takt till händerna. Jag förstår varför jag gav upp trummorna förut. Men det tänker jag inte göra den här gången.
(troligtvis kommer jag nog det, men vi kan alltid låtsas vara positiva.)

Här är en bild från imorse då jag var FETT GLAD OCH UTVILAD:



Satan vad jag längtar tillbaka tills imorse. Den som kan få mig på bra humör ikväll kommer jag att dyrka för all framtid. Nu ska jag gå och se på Waterloo Road, ens liv känns alltid så mycket bättre när man ser vilket helvete de lever i.



(hahahah seriously, när jag skulle klicka på "spara och publicera" fungerade inte musen. Trodde att batteriet tagit slut och höll på att slänga skiten i väggen. Men nu fungerar den igen.)

Lite patetisk är man när man sitter kvar helt ensam på sin skola. Saknar lite att sitta kvar med Sebastian. Fast snart kommer Martin tror jag, så det är okej. Varför stänger cafeterian så tidigt? Hejdåååå

Dissade Hamlet.

Det är inte alltid jätteroligt att gå till Tantens Gröna helt ensam på kvällen, det är faktiskt väldigt obehagligt. Allt är så mörkt där, tror alltid att någon ska stå bakom min rygg och våldta mig inne på affären! Inatt drömde jag dessutom en mardröm om just det. Så jag var vettskrämd när jag nyss gick dit för att hämta filmatiseringen av Hamlet. Usch!

Jag tror att vi har som läxa tills imorn att ta reda på vad Hamlet handlar om. Och hur gör man det inte bättre än ser filmen? Pappa är lite trött på min Shakespeareperiod nu, jag hoppas att jag kompenserar med att lyssna överdrivet mycket på Chuck Berry när jag inte lyssnar på Sleeping With Sirens <3 (Och The Kooks som släppt ett nytt album!!!!!!)

Mina kvällsplaner är alltså Hamlet, té, och ben & jerrys. Det vore najs att bara kunna somna in i sängen, synd att man måste borsta tänderna om kvällarna.

ah, och visst ja

I want you so bad it scares me.

Sitter ensam i källaren och väntar på att mina pöjkar ska komma och repa med mig.

HAHAHA stod o glodde på hissen och helt plötsligt öppnades dörrarna och två helt ok snygga killar stod där och tittade rakt ut och ba "Jaaaaaaahapp. Vad gör vi här?" Det tyckte jag var askul så jag skrattade. Kul. Nä

Det är ganska nice att sitta här helt ensam, det borde jag göra oftare. Fast jag hatar när folk hittar en helt emo på ett golv. De ba, normal tjej? Nu kommer Klas och Alex. Tjohooo

Har man en gång gillat musikgenren-som-man-inte-kan-namnge-typ-emo/metal-you-name-it, kommer man alltid att ha en dold kärlek för sådan musik. Jag lyssnade asmycket på typ bmth och b4mv i sjuan och åttan, sedan tröttnade jag. Tills jag träffade Sebastian som nästan BARA lyssnar på sådan musik. Nu är jag besatt igen. Sebbe tipsade om detta band för nån vecka sen;



Jag är helt fast. Lyssnar på den där låten kanske tio-femton gånger per dag. Har den på repeat varje gång jag har datorn i närheten. Jag längtar hem från skolan varje dag för att jag vet att när jag kommer hem kan jag spela den på högsta volym. Jag är inne i förälskelsefasen, ni vet när man är helt säker på att man aldrig kommer att tröttna. Är tvungen att använda Sebbes spotifyaccount nu tills jag har råd att köpa unlimited. Femgångersgränsen är bruten för länge sedan. Fast jag vågar egentligen inte lyssna på Sebbes acc, han kommer ju fatta att jag använder det när han ser att han inte kommer kunna lyssna på Sws någonsin igen. Jävla spotify! Hatar att jag ska vara så laglig när det gäller musik.

Lite kär är jag i sångaren också. HERREGUD, vad snygg han är.













Minns sjuan-åttan då min högsta önskan i hela världen var att få bli tillsammans med en så kallad "emo-boy". HAHA, jag hoppas fortfarande att jag någon gång kommer att kunna high-fiva mitt fjortonåriga jag.

Jobbar på min lediga dag, woho! Vad gör man inte för pandor och Texas? Visste ni att Deathproof är inspelad i Austin? Det visste inte jag förrän sist jag såg den. Kollade upp det på internet och OMG, alla pubar finns faktiskt på riktigt! Nu är jag ännu mer taggad på att åka dit, Deathproof är ju en av mina absoluta favoritfilmer. Jag kanske får chansen att dansa lapdance för en stuntman ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥





Yup, om några månader kanske jag sitter på den där krogen. Åh vad jag ska göra precis allt som de gör i filmen! Förutom att hoppa in i en gubbes bil, för det får jag inte för fabian.

Egentligen hade jag velat ha rubriken "Sanningen om André Zuniga", för att det skulle vara kul. Men då hade jag inte vågat länka på facebook, det finns så många idioter som skulle förutsätta att inlägget bara innehåller skit om André, utan att ens läsa det. Och inte vill jag bli hatad. Det kommer jag troligen bli ändå om någon missuppfattar min poäng. Meningen är att jag vill få ur mig hur konstigt det känns att ha känt en kändis. Den André-relaterade rubriken satte jag mest för att locka läsare, duh!

Jag skulle väl kunna skriva ett skvallerinlägg om Sveriges nya älskling, men så mycket inside-info sitter jag inte på. Killen gick i min klass 4an till 6an, och i min parallellklass 7an till 9an. Jag tror att jag var kär i honom två dagar i fyran för att han kunde sjunga och spela gitarr. Han var anledningen till mitt plötsliga intresse för Ritchie Valens musik. Ni vet han som skrivit "La bamba"? Hade en period då jag bara lyssnade på honom. André brukade nämligen göra covers på vissa av hans låtar. Jag är ingen musikkritiker och tänker därför inte kritisera honom (inte för att jag nekar att han har talang), men jag önskar nog att han hade travat vidare på rock 'n' roll stigen, det hade varit roligare att se i Idol. Men jag får nöja mig med att vara glad för hans skull. Och kanske lite avundsjuk, om jag ska vara helt ärlig mot mig själv. HAHA

Efter att ha fått höra André spela i fem år, på varenda skolkonsert och på Musik Direkt ett flertal gånger, blir jag inte längre lika imponerad av hans röst. Om jag inte "kände" honom skulle jag nog falla för honom lika hårt som alla fjortisar. Nu tycker jag bara att det känns jättekonstigt att jag för halvår sedan satt bredvid honom på bussen och hade en konversation om skolan och min pappa! Det här med kändisskap alltså, jag tror att det är få som ser på en kändis som om det vore vem som helst. Nu när det pratas om André överallt blir jag förvirrad. För mig är han fortfarande den smått dryga men ändå väldigt trevliga kille jag såg varje dag i skolan förut. (Och ser på bussen ibland. Det var ett tag sen, undrar om han har en svärm av tjejer runt sig nästa gång...) För många andra är han inte längre en vanlig tonåring, som han var för ett par veckor sen, tjejer vill för tusan gifta sig med honom.

Jag skulle kanske dö av lycka om jag fick träffa Luke i The Kooks, eller någon i Bring me the horizon. Det skulle vara jättehäftigt. Min kära fader har många gånger frågat mig varför. Han ser helt neutralt på kändisar medan vi ungdomar ser de som gudar. I vetskapen om att det är helt omöjligt att argumentera emot pappa har jag inte orkat komma på något bra svar. Jag kommer inte på något nu heller. Om vi tar The Kooks som ett exempel på mina kändis-crushar; När jag skulle se de live i somras höll jag på att tuppa av när jag såg Luke komma ut på scenen. Utan att jag vill det är jag precis den sortens tjej som skriker hejdlöst när jag ser mina idoler. Det är svårt för mig att lugna mig. Detta kan bli lite jobbigt när jag är på teater och Robin Keller är med. Jag glömmer aldrig gången jag helt crazy slängde mig mot fönstret och bankade på det när jag såg Robin utanför. Jag tror inte att han kommer att glömma det heller, han och de andra skådespelarna kollade konstigt på mig sa Astrid. I mina ögon skrattade de för att jag var söt. Nu för tiden har jag lärt mig att behärska mig själv när det gäller RK, jag har trots allt träffat honom en gång och det gick ju bra.

Tillbaka till varför jag halvt svimmade där på Siesta. För ja, varför? Kanske är det för att The Kooks räddat många av mina dåliga dagar (typ idag, när jag såg att deras nya album finns på spotify), för att de skapar musik jag lyssnar på varje dag, för att Luke har lockigt brunt hår, eller för att alla i bandet är britter. Men då kan man fråga sig varför jag totalt flippade ut när Sebastian med-efternamnet-jag-aldrig-kommer-ihåg (KARLSSON ÄR DET - thank you google) från Idol, skulle uppträda på parksnäckan. Jag har aldrig medvetet hört en låt av honom, och ändå skrek jag till när jag såg honom backstage och messade pappa "OMG JAG HAR SETT SEBASTIAN". Pappa visade upp det smset för honom då. Tack.

Nej, jag har ingen förklaring alls till varför jag och många andra blir töntigt till sig när det kommer till kändisar, och jag om någon har mycket erfarenhet när det gäller förebilder och idoler. Jag vet hur det känns att se upp till någon, jag vet hur det känns att aldrig ha varit lyckligare än när favoritbandet spelar, jag vet hur det känns att träffa sina största idoler (och hur det känns när en av de står utanför dörren och säger att jag ska få åka till Gotland med henne och bandet.. HOHOHO). Jag vet precis hur det känns, men jag har ingen aning om varför det känns. Och varför vi på något sätt värderar kända personer lite mer än... ja, mindre kända. Jag har inte tänkt på det förrän förra veckan, när mormor gick bort. För mig var det det värsta som kunde hända just då, men för resten av facebook var det Stefan Livs död som stod i centrum. Självklart förväntar jag mig inte att alla medlemmar på facebook ska lägga upp statusar om min mormor och hennes stackars närstående, det var bara en tanke jag fick.

En annan tanke jag haft länge nu, och tänker skriva ned, är; JAG VAR CATYS FAN FÖRST. ALLA ANDRA ÄR BARA NOBODYS, jag stod vid hennes sida och trodde på henne redan innan hon blev känd.. :( Vi skejtade faktiskt tillsammans :(

Well well, nu känns det som att den här texten blev ganska osammanhängande, tur att det här inte är mitt jobb. Nu ska jag se Doctor Who och dricka té. Jag har precis gymmat, känner mig bäst i världen.

Skänker självklart mina tankar till USA idag. För tio år sedan visste jag inte vad som hände. Inte vad jag minns, i alla fall. Om jag visste förstod jag nog inte.

Inatt förälskade jag mig i livet, staden, och människor
bla
bla
bla

jag ville skriva något djupt och vackert om kulturnatten, tills allt blev mer roligt än vackert och folk hamnade i min säng. Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades somna med fyra personer i min lilla lilla säng och en Astrid som gnällde på golvet.

Hursomhelst var kulturnatten SÅ mycket bättre än vad jag hade förväntat mig! Kulturellt på dagen, hågadalen på kvällen. Sköna människor (med vissa undantag), skratt, glädje, snefyllor, stjärnor, känslor, och promenad till hågaby fyra på morgonen. Fabian, Niklas, Astrid och Elsa stannade hos mig över "natten", och pojkarna dröjde sig kvar lite längre. Vi såg på deathproof. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag sett den filmen.

Ni vet känslan av att vara hög på livet? Att vilja skrika av glädje och förälskelse?
Att känna att man är påväg att hitta sig själv, att man äntligen kan stå för sig själv. Litegrann.
Jag älskar kulturnatten, trots att jag blev bitter där mot slutet. ♥

Jag har min hand i din
och i baksätet på en bil går jag sönder
vi är påväg mot ett hejdå
för sista gången låter vi musiken föra oss ihop
jag är kär i mitt förflutna och musiken därtill

How the hell did you ever pick me?
Honestly, I could sing you a song
But I don't think words can express your beauty
It's singing to me
How the hell did we end up like this?

Jag började blogga för fyra år sedan. Min bild av bloggning var då poetiska texter om ens miserabla liv. Senare blev det en trend att blogga, något man gjorde för att låta andra veta vad man gjort om dagarna, vilka kläder man köpt, hur man ser ut. Jag förstod inte riktigt, jag undrade länge varför det var så populärt. Jag startade den här bloggen för att min dåvarande pojkvän sa (kanske smått oseriöst) att jag borde börja blogga. Jag började blogga, jag började driva, jag stod fast vid att bloggare kanske har de mest meningslösa liven på jorden. Någon tanke på att försöka göra min blogg stor fanns inte.
Men så sa någon; "Att börja blogga är ett jättebra sätt att få sina åsikter hörda"
Jag har inte ens tänkt tanken att man kan göra något bra av sin blogg. Jag har följt Kissie, jag har följt Paow, Hugo Rosas, mest för tidsfördrivets skull. Jag har tagit för givet att bloggar man, bloggar man inte om vettiga ting över huvud taget. (Någon som däremot har en blogg med bra innehåll är min vän Cia, hennes blogg hittar ni här)

Nu när jag klargjort för er varför jag helt plöstligt slänger in ett gravallvarligt inlägg tänker jag komma till saken.
Jag uttrycker sällan mina åsikter, oftast för att jag aldrig har tillräckligt med kunskap inom ämnet för att kunna komma upp med argument ifall mina åsikter skulle råka utlösa en diskussion. Denna gång tänker jag skita i hur lite jag vet om människans psyke, och bara ta upp någonting jag tycker är viktigt.
Mobbing.
Ikväll såg jag ett avsnitt av en brittisk serie som tar upp alla problem som kan förekomma i (och utanför) en skola. Waterloo Road, heter serien. Avsnittet jag såg ikväll fick mig att må illa. Jag grät nästan. Jag gråter i och för sig väldigt ofta i filmer, men aldrig har jag gråtit för något som har med mobbing att göra. Jag vet inte vad som grep tag i mig den här gången, kanske pojkens skådespeleri, men jag har kanske aldrig förstått mobbingens konsekvenser förrän nu.

Jag kan inte säga att jag inte själv upplevt mobbing, för det har jag. Men jag kan inte heller säga att jag vet hur det känns att bli halvt dränkt i en toalett, för så långt gick det som tur var aldrig i mellanstadiet. Jag kan dock säga att jag har blivit utsatt. Och nu minns jag. Jag minns känslan av att bli kränkt och att vara utanför. När jag gick i femman blev jag utsatt för något som kanske kan kallas för mobbing. Jag har alltid tänkt tillbaka på den tiden och förundrats över att jag inte minns någon ångest alls under den perioden. Jag hade kanske som bäst självförtoende i mellanstadiet. Jag stod upp för den jag var, tyckte om vem jag var. Problemet var att det gjorde inte resten av min klass. Ikväll fick jag flashbacks, mindes vissa tillfällen då några personer lyckades trycka ned mig till max. I början på högstadiet hamnade jag i kanske världens finaste klass, men inte slapp jag mobbingen. Här kan jag dock tillägga att jag kanske inte var ett änglabarn heller, jag var "stolt emo" och mitt långfinger tvekade inte för en sekund att åka upp när mina fiender gick förbi. Sedan spårade det ur, de gav mig ett rakblad i present som de tyckte att jag borde ha anvädning för. Då fick lärarna rycka in, och det löste sig till slut.

Se, mina historer är inte chockartade, de är ingenting man gråter över eller vill tycka synd om mig för. Men vem sa att mobbing i liten grad inte kan göra ont? Jag hade kanske bra självförtoende i femman,sexan, och sjuan, men det var också under de åren jag förstördes. Man kan låtsas som att ingenting kan bryta ned en, att man inte bryr sig om allt skit folk säger till/om en, man kan spela glad och oberörd, men någonstans sårar det.
En kväll i somras satt jag och Sebastian och pratade om mina issues. Jag berättade om hur jag ser på mig själv, att jag känner mig så åt helvete onormal. Sebastian tittade på mig som att jag var dum i huvudet. Sedan sa han
"Det är väl inte konstigt att du känner så. Du fick ju höra det under hela mellanstadiet."

Jag har gått till tre olika psykologer, varav en profesionell, i tre år, för att reda ut mitt värdelösa självförtroende, och ingen, INGEN, har någonsin relaterat det till mobbingen. Och plötsligt, när Sebastian påminde mig om något jag glömt, blev allt så självklart. Det ÄR inte så konstigt att jag känner så! Och inte stämmer det heller. Det är som att mitt tolvåriga jag spökar i mina tankar ibland, säger åt mig att jag är precis som mina klasskamrater såg mig. Att veta att det inte är mig det är fel på gör det enklare för mig att kämpa emot tankarna om att jag är ett enda stort fel.

Jag är medveten om att denna text bara handlar om mig. Jag skulle kunna skriva en text om vad mobbing innebär och varför vissa mobbar, mer om hur mobbingen påverkar en och vad exakt den kan få för konsekvenser. Men nu kommer vi till kruxet att jag känner att jag behöver bli mer påläst om just detta. Sedan kanske jag återkommer.  Kvällens avsnitt av Waterloo Road väckte i alla fall min vilja att hjälpa andra som är, eller har varit, i mobbingsituationen. Och i sådana här fall kan jag vara helt seriös när jag säger att jag önskar att min blogg har fler än 15 läsare. Jag vill kunna nå ut. Mina åsikter räknas.

Ikväll hade jag absolut bara tänkt ha en chillkväll. Det var länge sedan jag umgicks lite med mig själv. Och imorgon är det kulturnatten, gud vad jag är taggad!

Den som ringer och frågar om vi kan göra något ikväll kan bara dö.

Saknar att vara mörkhårig!

Det är så trevligt när man inser att det regnar, så att man inte kan cykla, och blir tvungen att stressa till bussen istället och varken hinna fixa håret eller äta frukost på morgonen.
Det har hänt mig typ hela veckan vilket har gjort mig på PISSIGT humör, men idag fick jag i alla fall sällskap på bussen av Signe och Matilda.


Idag drack jag té till min lunch.
Jag var så jäkla sugen på té när vi skulle käka, så jag gick till cafeterian och köpte té. Big deal, tänker ni, men jag var så lycklig när jag satt med min tékopp i matsalen. SÅ LYCKLIG.
Ännu mer lycklig blev jag när jag och Fabian letade igenom hela rosendal efter Niklas, och hamnade nere i källaren där tydligen en replokal finns. Och i replokalen, fanns Alexander och Klas, och ett trumset. Vi gjorde oljud i två minuter, sedan kom jag på att mina vänner väntade nere på stan, så jag letade upp Niklas och så åkte vi ned till stan och fikade med Elin och Renée. KUL

Nu ska jag spela thesims på facebook, det är tydligen inne.



Ser jävligt trött ut, kanske för att mina linser skojar med mig idag. De ville inte att jag skulle se, så jag fick gå runt och vara blind hela dagen.

Igår var jag på möte i Stockholm. Visst låter det vuxet? Jag ska skriva för protusmagasinet. Alltså en slags "livskunskaps/reklamtidning" för lägret jag var på i somras. Jättekul att träffa Nicolas igen, han var den enda från min lägergrupp som var där. Jag är astaggad i alla fall, ett steg på journalistvägen!

...egentligen gick jag bara på mötet för att mamma bidrog med pengar till resan, och jag behövde VERKLIGEN ett par skor från weekday som inte finns i min storlek i Uppsala. Och det låter lite bättre att säga "Kan du betala en resa till Stockholm, jag blir skribent på en tidning om du gör det" än "Kan du betala en resa till Stockholm och även mina skor jag tänker köpa där?"
Hann t o m träffa Elsa en stund, jag älskar att hon bor i Stockholm!
Pappa var tydligen också i Stockholm så vi tog samma tåg hem och hade djupa samtal om vår kommande bok "10 bevis på att människan är puckad" Eller det kanske var sju, jag vet inte, men jag är säker på att bevisen på vår oförmåga eller ovilja att använda vår kunskap, är oändligt många.

Här är skorna: (Jag vet att skärpan är värdelös. När jag åkt till Texas och Kina ska jag köpa en systemkamera)





Jag insåg nyss att dessa skor har kompletterat min skosamling jag inte ens visste att jag hade. Jag trodde typ att jag bara hade två par skor. Nu har jag helt plötsligt skor för varenda tillfälle! Dr Martens, ballerina (eller i alla fall ballerina LIKNANDE, för mina fötter vägrar bära äkta ballerina...), skejtskor, converse, gymnastikskor, finklackskor, vardagliga klackskor, och cowboyklackskor jag aldrig kommer att använda. Och nu ett par perfekta höstskor. Sen när blev jag en sko-tjej? Det är väl för att jag älskar att prova skor, det kräver inte så mycket ansträngning...

Jag hoppas att ingen tror att jag skryter om mina skor nu, för det är väl sådant som storbloggare håller på med. Förlåt för att jag försöker vara som de.

fast jag saknar digdigdigdigdigdigdigdigdigdigdig
står inte ut
alls
längre
ibland faller man långt ned.
Till flashbacks och minnen som man trodde var försvunna.
Jag visste hela tiden att det var för djupt för att jag någonsin skulle orka.
Jag visste det.
Det var ett jävla hål, precis som hon sa.
Ett jävla hål du drog ned mig i.

JAG TRODDE JU FÖRFAN ATT DET VAR ÖVER NU 
nu vill jag vara trygg och hel igen
femton och liten igen
oskuld och ovetande igen
glad och orädd igen
och tänka lite mindre gärna

Tänkte köra en dagens make-up för att bevisa att jag är en riktig bloggare.
Körde på en vardaglig stil idag, blev ganska nöjd... Funderar på att ha det så imorgon när vi har skolfoto! Vad tycker ni?

Saker jag stör mig på:

1. Folk som klagar på att man är noob för att man går 2 på 1. "Noobs, that was 2vs1, noobs...." alltså, klart det är ORÄTTVIST, men man är ju ingen noob bara för att man tar chansen att få en kill/assist lite snabbare? Omg. Ska man bara rusa därifrån för att man tycker synd om den ensamma stackaren eller?

2. Bara allmänt de som skriver "noob" så fort man gör ett misstag. Vad kommer det hjälpa teamet liksom? Jag blir alltid fett ledsen och opepp... Tummen upp för de som säger åt en vad man kan göra bättre istället för ba "FUCKING NOOOOOOOOOOB OMGGGGG" och sen börjar snacka skit om sitt eget team med ENEMY team.

3. När andra laget blir feedat och dödar en gång på gång på gång..... man orkar ju inte då. Med någonting. Man orkar inte ens vara försiktig längre.

4. När man kör en 3v3 och ingen lyssnar på en när man säger åt de att gå bot för first blood.

5. NÄR MAN BLIR HELVETESSTUNNAD OCH INTE KAN GÖRA ETT SKIT OCH FÅR ASDÅLIGA STATS OCH ORKAR INTE KÖRA LÄNGRE MEN LAGET VÄGRAR SURRENDA FASTÄN VI ÄR FUCKING KÖRDA

6. Folk som använder glada smileys vid helt fel tillfällen.
"I died"
"Me too :)"

"We'll report you"
"Ok :)"

Man ba SLUTA VARA GLAD FÖR I HELVETE



Jag orkar seriöst inte. Jag hade bara tänkt spela någon halvtimma. Jag borde lära mig att inte starta en ny match bara för att den innan gick bra.

Idag orkar varken jag eller mitt hår någonting alls.
Därför tänker jag spela LoL och lyssna på A day to remember tills idag är slut.

HAHAHH visst ser det ut som att jag har jättemycket armhår? La på kontrast och tyckte det såg lite kul ut. Min arm ser egentligen ut såhär:



Fräsh och fin och har världens vackraste armband.

Jag hade en dröm inatt.
Om ett piano och en äng.
Jag spelade på pianot
mormor låg på ängen
hon log och såg frisk ut
sedan somnade hon in till mitt pianospel

men jag slutade inte spela

Mormor somnade in utanför min dröm idag. Hon orkade inte kämpa emot cancern längre. Hon fick slockna i sin säng, precis som hon ville.
Jag kunde inte ha önskat mig en bättre sista stund med henne. Hon läste en novell jag hade tillägnat henne. En novell som var mitt sätt att säga att jag älskar henne. Hon förstod. Hon sa till mig att jag skrev vackert, hon sa att hon blev rörd. Sedan pratade vi tills hon inte orkade prata längre. När jag skulle säga hejdå satte hon sig upp i sängen och log mot mig tills jag inte kunde se henne längre.

Jag älskar dig mormor.

Drömmer mig bort

I vår familj har vi alltid firat namnsdagar. Mamma säger att det beror på att hennes mormor älskade sin namnsdag mer än sin födelsedag. Ganska logiskt egentligen med tanke på åldersångesten...
Idag har min mamma namnsdag, så jag och Iris gjorde afternoon tea till henne. Klassiskt engelskt med snittar och scones!






Hihii, gissa om hon blev glad! Sådana förträffliga döttrar vi är.
Nu ska jag iväg till stan och möta upp gubben som har min mobil. Hoppas att han har söta kattungar i sin skåpbil.

Igår åkte jag och Astrid till Stockholm för att träffa Elsa :) Vi gick runt ett bra tag i stan och utanför stan och Astrid påstår att vi gick vilse men jag visste hela tiden vart vi var. Vi hittade i alla fall till odenplan där Alex bor, spenderade halva kvällen hos honom och hans vänner. Vi såg på fotboll! I äkta "let's watch the game"-anda, med grabbiga vrål och hela köret. HAHA. Det var lite roligt, fast jag och Elsa som inte är lika into fotboll som alla andra satt mest i köket och berättade för Alex lillebror hur han ska hantera kvinnor. Jag minns inte riktigt vad vi sa men jag är säker på att det var goda råd.

Sedan gled jag och tjejerna iväg till Sollentuna och partajade på eget håll med en burk godis och en high school film med världens vackraste filmkyss. Förutom Anne och Gilberts. Det var i alla fall en JÄTTETREVLIG KVÄLL, och jättekul att få träffa Alex och Elsa igen. Puss på er ♥



Imorse steg vi upp tidigt för att jag och Astrid skulle hinna träffa Am och Angel (lilla bebis <3) innan vi åkte hem till Uppsala igen. Gosh, så söt bebben är! Jättekramgo och ville leka med mina glasögon hela tiden. Och så var den väldigt intresserad av Astrids star wars tröja. Världens finaste lilla gudson. <3

Ikväll var det meningen att jag skulle ha en chillkväll för mig själv och min dator men så ringde Alexander Morell och skulle ha med mig till Gottsunda, så jag och Astrid var där ikväll och lyssnade på lite musik med Morell, Fabian och Tilde. Sen drog vi till donken och dog lite av skratt och sedan åkte vi hem för jag hade tappat bort min mobil. Det måste typ vara tionde gången på två år eller något..... i alla fall så har sonny hittat den nu och jag är astrött så agodnat

Äntligen är mina dåliga dagar över, hade en superbra dag idag. Vann två gånger på kubb på gymnastiken, OH YEAH! Mitt team var bäst. Sedan var jag på stan med Andie, det var ett tag sen vi umgicks så det var nice :) ♥ Ikväll har jag sett en film med pappa, Birdie. Han tyckte att jag borde se den eftersom jag inte vet vem Nicholas Cage är. Somnade tre gånger under filmen men slutet var iaf bra... Imorgon har jag sovmorgon till ett så jag sitter och spelar LoL med texastönten. Han skryter om att han ska se Skrillex. Åååhhh vad jag hatar honom för det. ÅHHHHH!!!!