Just nu är jag mest irriterad och längtar tillbaka till Eriksberg och åttan och gamla goda tiden.
Men en grej har hänt som får mig lugn och säker igen. Tack, Bror.
Nu ska jag till en granne som jobbar på Rosendal, fick nämligen ett mail för tio dagar sen om att den finns en eventuell plats för mig på journalistiken! Såg inte mailet förrän nu dock så hoppas inte att det är för sent.

Vill börja om på nytt samtidigt som jag vill tillbaka till allt som fanns förut. Går det ihop, fungerar det?


(typ lyckligaste dagen i hela världen, fast så har ju jag ganska många sådana. Varför kollar jag alltid på gamla bilder när jag vet att det aldrig aldrig blir som förr igen när den som betyder mest förändrats mest? Gha! Sluta.)