Vad tänkte jag med när jag bestämde mig för att fylla mina väggar med minnen överallt när jag alltid vetat om hur nostalgisk på ett inte bra sätt jag är?

Det sitter en bild på min vägg.
Ett collage.
Det står att jag är fin och vacker och älskad på det collaget, och det finns massa bilder på mig där.
det står att jag är världens bästa älskling. Och sånt fint. Och det finns förlåt med också.
Det är från när kärleken gick över styr men du lyckades reda ut allt så fint. Jag hade blivit rädd om vem som helst hade gjort något sådant till,för mig, men när det gällde dig blev det aldrig för mycket.

Det har gått två och en halv vecka nu och jag tror alla vet vad den här texten som faktiskt makes sense handlar om, och jag är jävligt glad om dagarna, praktiskt taget lycklig, stolt över att jag klarar av skiten så bra. Lyckas alltid tänka bra och mogna tankar. Inser liksom varje dag att livet är så mycket mer, och att mitt liv är förjävla bra egentligen, och jag kan t o m vara tacksam och glad för att jag fått uppleva så mycket fint med helt rätt person.

Men om kvällarna, nätterna, alltså jag orkar inte då. Jag orkar inte tänka positivt, jag vill bara minnas och gråta och bli övernostalgisk och skriva låtar. Alla säger ju att det behövs. Alla säger att jag inte borde vara så glad och lugn som jag är, att jag borde sörja ett tag nu, liksom få ut all sorg och inte stänga in den. Nu gör jag inte det, jag tänker inte stänga in den.

Bara om dagarna.
På collaget som jag borde bränna upp men jag är ingen sådan person, står det att jag är stark. Jag är ju det. Jag vill egentligen bara ta ner collaget och spara det någonstans där jag inte ser det, men det sitter för hårt fast med häftstift som är formade som hjärtan. Gud.
Jag saknar dig, och jag skulle kanske sakna dig ännu mer om du var min igen.
Här ligger jag, det är så det ligger till.



If you're not the one, how come you're the one?