Såg nyss Sliding Doors. Precis en sådan film jag tycker om! Det är en film med två parallella storys. I den ena har huvudpersonen missat tunnelbanan, och i den andra har hon hunnit med den. Så får man följa hennes öde. Jag tycker om ödet. Nu har jag grym huvudvärk för att jag har funderat så mycket. Jag brukar alltid tänka att ödet är på min sida och att när något dåligt händer så är det för att något bra kommer hända sen. Jag vet, det är äckligt positivt, och nej, oftast funkar det inte, men ÄNDÅ.
Jag minns när jag var pissed på Adde för att han inte följde med mig på Musik Direkt. Men hade han gjort det hade jag aldrig satt mig bredvid Sebastian. Hade jag aldrig satt mig bredvid Sebastian hade min syn på mig själv, killar och hela livet sett helt annorlunda ut.

Jag undrar vilken händelse i mitt liv som påverkat mig mest. Sådant kan man aldrig veta!!1!!!!!1 jättespännande. Och förvirrande. Och jag tror att mitt huvud sprängs snart.