Och i Sollentuna hos min käraste vän dricker vi onödigt många koppar té, läser minnen, skriver nya.
Gråter till the Notebook och suckar över våra återigen patetiska (eller kanske bara sorgliga, jag vet inte) kärleksliv.

Jag kan inte låta bli att trots denna marsmånad som alltid, alltid går sönder
känna mig lite, lite lycklig just här
för att Elsa sa "Livet är ändå ganska vackert när man är såhär ledsen, tycker du inte?"
och trots att jag inte är ledsen känner jag någonstans vad hon känner för att jag vet
att det är ett helvete
som Björn sa
"livet går åt helvete i tonåren"

Mina vänner säger alltid fina och smarta saker, det är väl därför de är mina vänner
guld värda

och någonting löser sig allting och visst
har jag det ganska bra nu
om jag bara kunde ta vara på nuet