(så kommer förhoppningsvis ingen heller tro att jag kräver uppmärksamhet)

Vet inte riktigt varför jag skriver dethär, insåg bara någonting väldigt plötsligt
jag tror jag börjar acceptera min kropp

Har i mitt liv aldrig haft så väldiga kroppskomplex att jag mått överdrivet dåligt över det. Längsta som det gått fysiskt var för två somrar sedan när jag inte åt riktigt så mycket som jag borde gjort, och drog ned MYCKET på sötsakerna. Gick ned som fan och blev underviktig, fast så brukar skolsköterskorna tycka att man är underviktig hur mycket man än äter. Tittar tillbaka på bilder nu och visst var jag jävligt smal, men brukade se på mig själv som healthy ändå. Hade aldrig ätstörningar eller något.

Dock har dessa komplex gått aldelles för långt psykiskt nu, har mått rätt dåligt under en tid och inte riktigt vetat vad jag ska göra av min kropp. Vill jag gå ned eller upp i vikt? Vettefan. Bestämde mig för att gå ned i vikt. Började träna, kändes jävligt bra, träning är ju ändå bra för många saker, men sedan blev jag sjuk och nu kommer jag inte kunna träna på hela sommaren. Börjat äta mindre igen, vill dra ned på sötsakerna men är beroende (hehehe). Har knappt märkt att jag gått upp i vikt själv, började tänka på det när en viss person påpekade att jag inte var smal men inte heller tjock. Tog åt mig trots att jag kämpat jättelänge med att gå upp i vikt! Sedan kom jag på att det egentligen inte är något att ta åt sig över, han menade självklart inte det som en dålig sak. Bara jag som automatiskt tog det så pga samhällets sjuka ideal. Hursomhelst, tanken på att jag inte är underviktig längre gjorde konstigt nog ont och ah. Whatever. Vad jag vill komma fram till;

Samma person har fått mig att börja tycka om min kropp som den är. Han gav mig redan från början råd som att acceptera min kropp som den är, han gav mig komplimanger och jag bara viftade bort allt. Ville träna, ville förändra. Nu har jag börjat lyssna på honom istället. Visst vill jag ha mer muskler, och jag vill träna för att stärka kroppen, men musklerna kommer fan inte komma över en dag. Lika bra att lära mig att acceptera min kropp som den är under processen. Tror det kommer hjälpa till bra. Jag vill äta. Jag älskar mat. Jag vill kunna unna mig en glass utan att ha ångest. Och detta kan jag bara göra genom att acceptera mig själv. Jag har inte tänkt på det förut. Så konstigt, en del självklara saker tänker man inte på. Man bara skiter i det, lyssnar inte ens på vad det innebär. Jag lyssnar aldrig ens på komplimanger, så jävla fånigt.

Så ja, tack, för att du äntligen äntligen fått mig att inse detta. Skönheten kommer innifrån, är jag självsäker i min kropp ser folk det. Alla har olika smak, men alla kroppar är vackra enligt mig. Smala som kurviga. Varför inte tycka detsamma om min egen kropp? Tänker härmed sluta dölja min vackra omuskulösa mage och gå klädd i magtröjor i sommar. Och dedär brösten är väl fina på sitt eget sätt. Hej och hå

Och jag älskar dig för att du hjälpt mig med det här.

Mh.. JAPP, FAKTISKT. CHIPS ÄR GOTT.