Ni undrar nog vart jag tagit vägen, kanske är oroliga över att jag faktiskt lever på riktigt. Kan försäkra er om att jag fortfarande är samma Sylvia, som spenderar för mycket tid på facebook (och pendeltåg), spelar LoL varje kväll, tittar på fotboll utan att förstå vad som händer, och misslyckas med att steka pannkakor varje gång. Skillnaden är väl att jag numera kan laga ätlig mat, och jag är inte längre rätt för tvättmaskiner. Har även gigantiska badankor till husdjur för att slippa känna mig ensam, och lever på 50 shades of ris och linser för att överleva den ekonomiska krashen som skedde när jag bestämde mig för att nästan dö i Peru. 

Jag bor i Stockholm, har jag sagt det? I en fin förort med stockholms bästa falafel och piroger för 15 kronor. Det tar mig femton minuter att åka in till Söder och jag hittar nya ställen att upptäcka varje dag. Jag pendlar till Uppsala för att peppa Upplands ungdomar att anmäla sig till Musik Direkt, och har börjat träna i Älvsjö. Jag bor nära till Andres, min morfar, Duanes familj, min mormors syster, och min mammas barndomsminnen. Jag bor ensam, och jag tycker faktiskt om det. Vi behöver inte tala om att jag börjat prata med mina sagda badankor. 

 

Idag har jag tvättat TVÅ HELA TVÄTTAR = jag har rena underkläder. Jag fick lön igår och hade råd för örtsalt idag, och jag har fikat med Elsa på ett av fiken i Vasastan jag alltid tog min walk of shame förbi varje söndagsmorgon när hon bodde i Alvik och jag skulle med pendeln till jobbet i Håga. Jag prioriterade chaite framför toalettpapper och försöker nu tänka ut vilket café som inte skulle gå back ekonomiskt om jag lånade en rulle från deras kund-toa. Ja, det är på den nivån min ekonomiska kris ligger på. För att inte tala om att jag pantade burkar och ändå hade en krona för lite för ett paket smör. (Fick som tur var hjälp av kunden bakom mig, så nu vankas det äppelpaj). 

 

Vad långt detta blev. Jag ville bara visa att ja, jag lever. På riktigt.