TUMMEN UPP
Tummen upp för ett ASBRA schema, en skön klass och en fullspeckad lördag!
Sweet 16 på fredag, giveaways från affärer lockar alltid.
Jag älskar bryggan och subway och att ha sovmorgon och bara två lektioner på tisdagar.
Jag älskar att livet går så bra för mig nu på något sätt, och gymnasiet kommer bli GRYMT!
Jag älskar att jag ska få en kattunge på fredag och försöker glömma vart Bamse finns.
Jag älskar alla rabattkuponger i gymnasiealmanackan.
Jag älskar ALLA PÅ HELA JORDEN OCH JAG ÄLSKAR JOHN CLEESE NÄR HAN GÖR SIN HITLERIMITATION!
Mest av allt älskar jag min familj och min underbara pojkvän, jag älskarälskarälskar er! Hjärta. <3
Jag älskar igelkottar som inte är rädda för kameran också.
Sweet 16 på fredag, giveaways från affärer lockar alltid.
Jag älskar bryggan och subway och att ha sovmorgon och bara två lektioner på tisdagar.
Jag älskar att livet går så bra för mig nu på något sätt, och gymnasiet kommer bli GRYMT!
Jag älskar att jag ska få en kattunge på fredag och försöker glömma vart Bamse finns.
Jag älskar alla rabattkuponger i gymnasiealmanackan.
Jag älskar ALLA PÅ HELA JORDEN OCH JAG ÄLSKAR JOHN CLEESE NÄR HAN GÖR SIN HITLERIMITATION!
Mest av allt älskar jag min familj och min underbara pojkvän, jag älskarälskarälskar er! Hjärta. <3
Jag älskar igelkottar som inte är rädda för kameran också.
jag hatar musik två på natten
astrid sa att det skulle bli ett fult inlägg, det här. men jag är fin. astrid är INTE BRA NU och hennes musik är dålig. (älskar dig) :D nhpdgih nej :( jag är en warlock. Kul att jag uppdaterarr... OM DE NÄMNER TWILLIGTH EN GÅNG TILL INATT KOMMER JAG GÖRA NÅGOT DRASTISKT. FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU -_-
Om jag såg ut som du, skulle jag vara lycklig.
Jag vet inte riktigt om jag ska beskriva mitt liv som bra eller dåligt just nu.
Är helt vettskrämd, livrädd för att börja gymnasiet. Jag är rädd för allt som kommer efter sommarlovet.
Mitt 2010 är inte direkt ett kanonår. Vårterminen var en katastrof, likaså var jag.
Min faster har dött, min katt har dött, och i slutet av denna månaden får min mormor ett livsavgörande besked. Bokstavligt. Hon får veta om det går att göra något åt cancern - eller om hon bara ska ge upp. Jag har en stark känsla av att det är det senare.
Du kommer inte se det här, du kommer inte ens röra datorn tror jag, men jag älskar dig, Mormor.
Just nu vill jag bara att det här året ska ta slut, för ingenting kan bli bättre.
Jag blir sämre. Jag blir galet mycket sämre för varje dag som går. Jag måste göra något åt det, men jag orkar inte, jag orkar inte ta tag i någonting för det är sommarlov. Sommarlov borde innebära lov från allting, inte ständiga telefonsamtal till gymnasieintagningen och Katedralsolan ("Hej! Jag heter Sylvia och jag står på tioende plats i kön till Journalistiklinjen på Rosendal. SKA JAG GE UPP?" "Det är nog inte så stor chans att du kommer in, nej, men man ska aldrig ge upp..." right.) och jag borde inte ens tänka på att jag behöver röra på mig för lov innebär att slappa på gräsmattan, sola. Men vad är det för mening med att sola när jag inte kan bli brun?!
Allt blir bättre när du kommer hem, älskling. Men FACE IT, jag kommer behöva lära mig leva ensam någon dag. Inte helt utan dig, för jag kommer aldrig bli helt utan dig, men jag kan inte begära av dig och mig själv att du ska vaka över mig i hela mitt liv. Bekräfta mig, berätta att jag duger. Jag vet väl f*n att jag duger, men när jag är ensam duger jag inte till någonting.
varförharjustjagdethärsynfelet,minabröstärförsmåochjagärsmalochbredsamtidigtHURGÅRDETIHOP?,mitthårpassarinte
tillmittansikteochjagäralldelesförkortförattvarasnygg,minabenärprickigaochblekaochmittansiktefylltavfinnar.jagärväldigt
blygockså?hurskajagfåkompisarigymnasiet.
Jag skyller det här inlägget på pms, screw barnmorskan som sa att min mens skulle försvinna när jag började ta p-piller.
Är helt vettskrämd, livrädd för att börja gymnasiet. Jag är rädd för allt som kommer efter sommarlovet.
Mitt 2010 är inte direkt ett kanonår. Vårterminen var en katastrof, likaså var jag.
Min faster har dött, min katt har dött, och i slutet av denna månaden får min mormor ett livsavgörande besked. Bokstavligt. Hon får veta om det går att göra något åt cancern - eller om hon bara ska ge upp. Jag har en stark känsla av att det är det senare.
Du kommer inte se det här, du kommer inte ens röra datorn tror jag, men jag älskar dig, Mormor.
Just nu vill jag bara att det här året ska ta slut, för ingenting kan bli bättre.
Jag blir sämre. Jag blir galet mycket sämre för varje dag som går. Jag måste göra något åt det, men jag orkar inte, jag orkar inte ta tag i någonting för det är sommarlov. Sommarlov borde innebära lov från allting, inte ständiga telefonsamtal till gymnasieintagningen och Katedralsolan ("Hej! Jag heter Sylvia och jag står på tioende plats i kön till Journalistiklinjen på Rosendal. SKA JAG GE UPP?" "Det är nog inte så stor chans att du kommer in, nej, men man ska aldrig ge upp..." right.) och jag borde inte ens tänka på att jag behöver röra på mig för lov innebär att slappa på gräsmattan, sola. Men vad är det för mening med att sola när jag inte kan bli brun?!
Allt blir bättre när du kommer hem, älskling. Men FACE IT, jag kommer behöva lära mig leva ensam någon dag. Inte helt utan dig, för jag kommer aldrig bli helt utan dig, men jag kan inte begära av dig och mig själv att du ska vaka över mig i hela mitt liv. Bekräfta mig, berätta att jag duger. Jag vet väl f*n att jag duger, men när jag är ensam duger jag inte till någonting.
varförharjustjagdethärsynfelet,minabröstärförsmåochjagärsmalochbredsamtidigtHURGÅRDETIHOP?,mitthårpassarinte
tillmittansikteochjagäralldelesförkortförattvarasnygg,minabenärprickigaochblekaochmittansiktefylltavfinnar.jagärväldigt
blygockså?hurskajagfåkompisarigymnasiet.
Jag skyller det här inlägget på pms, screw barnmorskan som sa att min mens skulle försvinna när jag började ta p-piller.
