Först var jag lycklig och rädd för att sluta må så överdrivet bra så jag sket i processen som jag alltid gör
sedan blev jag ledsen och grät i några dagar och nu gråter jag mest av ilska

jag tror att det här är fasen då man blir förbannad

Jag vet att det inte var någons fel att det tog slut men du tog ett jävla försprång och kom över mig innan jag ens förstod att det var slut.

Kommer du ihåg i början, älskbäst? Kommer du ihåg när du var så jävla glad över att du hade en vän som jag

"JAG tycker iaf att du är en bra vän"

Att jag sa det där till dig betydde din värld. Fanns där för dig när du inte hade några andra, för det är ju därför jag existerar.

För att finnas där för de som inte har några andra.

Nu har du en syster och en bror och ni leker, och jag är ersatt på ett sätt jag trodde jag inte skulle bli ersatt på.
Men den där speciella platsen i ditt hjärta, den har jag kvar va? Va? Jag vet inte, det tycks inte så när du beter dig som att jag aldrig funnits. FUCK YOU, du glömmer allt jag gjorde för dig och vem jag var för dig. Du glömmer mig för en syster och bror som inte bryr sig hälften så mycket om dig som jag gör.

Jag kommer ha jättemycket godis i påsk som jag vill dela med dig som alltid.

Tycker synd om dig för att jag fortfarande kämpar med att komma över dig när du gått vidare.

Någon dag ska jag sluta ta bilder från weheartit och fota lika fina bilder själv.





Bara, sluta bete dig som att vi aldrig hände. Jag börjar på riktigt tro att det faktiskt är så, att vi aldrig hände.