Pappa: "Ät glass ur en skål som en normal människa istället för att äta direkt ur burken"
Jag: "Men den är min."
Pappa: "Är du deppig?"
Jag: *ler stort* JA!

Vi åkte till Arlanda vid fem idag, jag och Sebastians familj. Jag var ganska övertrött och förstod inte riktigt vad som hände, tills han kollade mig sådär läskigt genomträngande i ögonen. "Jag älskar dig" och "Hejdå" och sedan höll jag om lillasystern istället för Sebastian, grät lite, och åkte hem. Vi tröstade oss med Anne på Grönkulla och pep åt alla fina scener i tvåan och trean, och jag sov ett tag i Sebbes säng och tyckte att det var ganska konstigt att en nyduschad kille inte kom och la sig bredvid mig.
Dröjde kvar i lägenheten ett tag för den har varit mitt hem en vecka nu och Sebbes mamma och lillasyster är som en familj för mig. Sedan åkte jag hem och kunde inte gråta ett dugg för att jag insåg inte. Köpte mig en b&j och såg på en prinsessas dagbok av ren princip och det var svårt att se att jag var ledsen för vem blir inte som ett barn när man sitter i en soffa med en hel b&j för sig själv?

Men efter en hel dag utan ett sms från min pojkvän (fast inte längre) förstår jag nu.
Han fick mig att förstå att kärlek inte behöver göra ont. Det gör inte ens ont att gråta. Jag vet, jag vet att han kommer tillbaka. Jag vet att han älskar mig. Jag har kanske aldrig känt så. Att jag vet på riktigt

Vår sista dag spenderades i en busskur och det blixtrade runt om kring oss och vi var blöta överallt och fick värma oss a la Bella & Jacob style. Jag var livrädd men vi skrattade åt ironin. Det var översvämmning i hela stan och i våra hjärtan.

Jag ser fram emot ett år av utvecklling. Jag kunde inte må bättre trots att jag gråter.



Glömmer aldrig vad du sa och hur du såg på mig men nu glömmer jag oss för ett tag.