Det var en gång en pojke och en flicka
pojken och flickan var väldigt nära vänner
ovanligt nära vänner för att inte ha känt varandra alls längen
flickan var glad, hon hade längtat efter att få ha en sådan vän
pojken och flickan hade fina stunder med varandra, pojken hjälpte flickan mycket när hon var ledsen, och höll om henne när hon fick psykbryt.
på julafton sa pojken en elak sak på skämt, men flickan var trött på hans elaka skämt

så hon svarade inte.

pojken förstod inte varför hon svarade, och flickan blev irriterad och sur
pojken frågade hur hon mådde
flickan sa att allt var så jävla bra
och allt var ju det, så jävla bra, flickan ljög inte.
då sa pojken att nej, så är det inte. Flickan mår inte alls bra.

Om jag var du och hade ditt liv skulle inte jag må bra

så sa pojken.

Och då var det slut på en vänskap som aldrig skulle hålla i alla fall.

Det är uttjatat med blogginlägg om hur trött man är på vissa människor, men ärligt talat. Jag är trött på människor som gör allt för att trycka ner en annan människa, bara för att den personen inte har något liv. Alls. Nästan bokstavligt talat. Att klaga på att jag alltid är nere, och sedan inte peppa mig när jag äntligen tar tag i saker och blir pepp på livet är så sjukt dålig stil. Seriöst, jag förstår inte. Jag börjar tro att du använde mig för att själv må bättre av att få mig att må skit, och jag trodde inte att sådana personer faktiskt existerade.
Jag trodde att jag skulle sakna sönder dig, men det här är första gången jag kan lägga något bakom mig, vara glad åt det vi hade och gå vidare. Äntligen kan jag följa råden alla alltid ger en;  "Sådana personer är inte värda att lägga energi på"

Din förlust, inte min. Men tack, du fick mig att växa.