Hade en hel del grejer att klaga på och lite positiva grejer också men nu känns det inte som att något är positivt längre.

Min lilla kattunge, Dylan, (6 månader) har mått jättedåligt under en tid nu, han har vägrat leka och har inte kunnat slappna av, han sitter bara och stirrar rakt ut hela tiden. Veterinären på ekeby sa att ingenting var fel, men det känns verkligen som att något är det. Fel alltså. Hela hans beteende är ju fel. Och nu har han börjat rycka till också. Som att han har ont. Mina föräldrar tror att det är en hjärntumör. Imorgon ska vi åka till Ultuna och se vad de säger. Föräldrarna tror att det är kört, att de kommer avliva honom.
I somras förlorade jag min första "egna" katt, Bamse. Har inte alls kommit över honom än, och jag har så dåligt samvete för att jag inte tog mer vara på tiden med honom. Hade honom sen jag var 8, fattade aldrig riktigt hur mycket han betydde för mig. Jag hade ingen aning om att något var fel på honom först, mamma hade en liten aning men sa ingenting eftersom vi skulle på semester och hon ville inte förstöra den. När vi kom hem från semestern hade Bamse tappat halva sin vikt, han var så mager (eller han var som en vanlig katt, han har alltid varit väldigt stor... fet... så himla söt var han) och han såg lika ledsen ut som Dylan gör nu. Det var inte kul att se. En dag senare skulle jag till Addes sommarställe, mamma sa åt mig att säga hejdå till Bamse men jag glömde, eller jag hittade honom inte och brydde mig inte om att leta. Hatar mig själv för det.
På min och Addes ettårs dag när jag var på sommarstället ringde pappa och sa att veterinären avlivat Bamse. Helvete vad jag grät och fick dåligt samvete då. Det är så sjukt svårt att leva med bilden av magra ledsna Bamse och vetskapen om att jag aldrig sa hejdå.

Och det glömmer jag aldrig.

Så därför följer jag med till Ultuna imorn, trots att jag inte borde missa fler lektioner. Jag tänker säga hejdå, hur jobbigt det än kommer bli att se honom gå bort. Gråter av att bara tänka på det, om ni bara visste hur stark kärlek jag fått till Dylan under bara några månader. Efter att Bamse dog har jag verkligen insett hur mycket mina katter betyder för mig. Och Dylan har varit så speciell. Han har inte varit som andra katter, inte alls. Han var så otroligt social, älskade att snutta i min handflata när jag såg på film. Han har fått mig att skratta när jag har behövt det, och känslan av att ha honom sovandes i mitt knä har varit en tröst hur jobbigt livet än känts.
Och imorgon kanske jag inte har honom längre.
Ingen kunde ersätta Bamse, och ingen kan ersätta Dylan heller. Jag tvekar på om jag ens klarar av att skaffa en till katt (Vi har två nu, Dylan och Pepsicore), jag kommer bara tänka på Dylan. Han var något extra. Jag älskar honom. Jag älskar dig Dylan. Försvinn inte, jag behöver dig. Du är min och jag klarar inte av att se dig såhär.

fan.