Jag vill gråta.
Av kärlek eller av sorg vet jag inte.
Har ingen aning, jag känner bara något så starkt.
De här två veckorna har utan överdrift varit två av de bästa veckorna i mitt liv. Jag har växt lika mycket som människa under lägret, som jag har växt under hela mitt liv. Jag kände det, när jag gick från tåget igår. Jag kunde sträcka på mig och det kändes som att folk såg mig, många tittade på mig när jag gick där och utstrålade något som kanske, kanske, är självförtroende. Alltså, de kanske inte gjorde det, men jag gjorde det. Såg mig själv. Kanske kollade några på mig för att jag log som ett fån, vem fan går runt och ler för sig själv på Uppsala Centralstation sent på kvällen?

Jag skrev förut att jag var livrädd inför lägret. Egentligen var jag nog nollställd. Eller nollställd och livrädd. Jag hade inga tankar alls om Protus, inga förväntingar, ingenting, jag visste knappt vart jag skulle, eller vad jag skulle göra där. Något jag visste var i alla fall att nu hade jag chansen att prova på att vara mig själv för första gången på ett par år. Jag tänkte att jag inte hade något att förlora - gick det åt helvete kunde jag åka hem. Eller dränka mig själv. Haha nej, men ändå. På båten upptäckte jag att det var svårare än jag trodde, att vara sig själv alltså, jag vet nog vem jag är tror jag, men jag har varit någon annan så länge nu, att jag vant mig vid det. Automatiskt kom den irriterande "ickegöteborgska men någonstans i närheten-dialekten" fram och jag lät folk driva med mig utan att de själva visste om det. Lite grann bara, inte mycket, inte som i åttan och nian. Men efter att ha pratat med Alex, Simon och Elias under nästan hela båtresan insåg jag hur mycket jag egentligen kunde vara mig själv, för de var ju så fina, helt bra.

Redan nästa dag kändes det som att jag fått nya vänner att dela mitt liv med, nya bästa kompisar. Inte trodde jag att jag skulle lyckas klicka med några fler vid 17 års ålder. Jag fick dela rum med Saga, och bättre rumskompis kunde jag inte haft. You are freaking wonderful. Vårt rum blev sedan en plats för tjejsnack och skvaller om kvällarna, det kändes så fint, det är något jag behöver i mitt liv. Jag behöver hela Protus i mitt liv, just nu när mtt liv knappt existerar.
Och Nico & Amanda, tro det eller ej, men jag blev överlycklig när vi hamnade i samma städgrupp. Jag hade inte pratat med er alls men tyckt att ni verkade vara en jävligt nice och trevliga. Jag tror jag överreagerade lite (men så höll jag också på att spricka av lycka av bara tanken på att få spendera två veckor på en ö) men det kändes som att lägret var för bra för att vara sant och städningen blev till något roligt. Vi var sneaky i städskrubben (oj, vad fel det låter) och dåliga på att svabba, men what the hell. Vi var ett skitbra städteam trots allt.

Resten av dagarna går inte att förklara. Allt vi gjorde var så galet, alltså både GALET, och galet KUL. Jag både hatade och älskade väckningen klockan 8, men just den gången när ledarna dansade runt mig utklädda till indianer och slog på trummor och spelade ashög musik när jag låg och sov, var kanske inte den bästa morgonen xD Jag vill inte ens försöka förklara hur dagarna var, det får alla bilder på facebook göra. Hur jag än gör kommer ingen annan förutom Protusgänget förstå hur fint vi hade det.
Gemenskapen i gruppen var otrolig, min vara-mig-själv-challenge blev till slut enkel och när jag läste alla kärlekslappar jag fått grät jag på riktigt, och det vet jag att andra gjorde också, SATAN vad ni är underbara. TACK, jag känner hur ni har stärkt mig och jag hoppas för min egen skull att detta håller i sig. Jag fick kickar varje dag,  självförtroendekickar, jag blev förvånad varje gång jag fick en komplimang, blev till slut inte alls nervös för att prata inför 30 pers, trots att jag kanske inte hördes mycket ska ni veta att jag tog mer plats än vad jag gjort på länge. Jag vågade skämta, jag visste att ni skulle skratta, och jag visste att det inte skulle göra något om ni inte gjorde det. Det gör inget, det är helt okej. På något sätt känns det som att det internskämtet är till stor hjälp. Synd bara att man framställs som lite udda om man går runt och säger så hela tiden. Men åh, ingen på Protus tyckte ju det! Jag önskar att jag kunde spendera all tid med er, jag älskar er.

Det är konstigt hur mycket man kan uppleva på en ö nästan mitt ute i ingenstans. Utan TV, utan dator, utan godis osv. Jag har nog aldrig skrattat så mycket under två veckor som jag gjort på Ekskäret. Och jag skrattar mycket.
Och jag har dansat. Jag dansade hela tiden. Vi dansade till tre på natten och när jag inte dansade pratade jag. Pratade med en vän som alltid kommer vara min. En vän som jag tröstat och blivit tröstad av, en vän som alltid kramades när jag som mest behövde en kram, en vän som hjälpte mig mitt i natten och gav mig ett råd som hjälpte på riktigt, en vän jag sprang hand i hand med på stranden i solnedgången, en vän som jag drack té med i soluppgången. En vän som hela tiden fick mig att skratta. But then, ALLA på lägret fick mig att le hela dagarna. T om när jag mådde som sämst fick alla ni mig att glömma bort att vara ledsen. Loveshower till er. Jag vill skriva fina saker till er alla, för ni är lika bra allihopa. Lika jävla fantastiska. Synd att det här blogginlägget säkert redan är för långt för att någon jävel ska orka läsa, annars hade jag säker skrivit ett A4 om varje deltagare.

Nu är jag hemma, och jag gillar inte att dricka té utan Agnes. Jag gillar inte att inte kunna hänga på rummet med henne och Saga längre. Jag gillar inte att inte checka in varje morgon men jag gillar verkligen att vi fortstätter checka ut på facebook.
Jag gillar inte att inte få vara uppe hela nätter och prata strunt och ha skittråkigt med Nico längre.
Jag gillar inte att inte få vakna upp totalt förvirrad i Agora.
Jag gillar inte att inte få ligga på madrasserna i Agora och riktigt känna in lyckan. Jag kände att jag var lycklig, vet ni hur svårt det är att känna så? Det är ganska jävla svårt.
Jag vill bli begravd under kuddar och filtar igen.
Jag vill ha kuddkrig varje dag.
Jag vill springa runt efter en indian och grilla på stranden igen.
Jag vill dansa medans jag städar men jag känner mig töntig när jag gör det ensam.
Jag vill ha mina vänner omkring mig varje dag och varje natt.

Det här är jobbigt, det är jobbigt att jag har haft kul i två veckor.
Förutom det

vill jag återigen säga

tack
ni anar inte vad ni kan ha gjort för mig
vad ni har gjort för mig
alltså, ni anar verkligen inte.

tack