Under my skin

Inte bloggat på ett tag - haft det rätt rörigt osv.

Insett och förstått en hel del de senaste dagarna.
Första steget är att acceptera.

Har försökt fly från sorg, och när jag lyckats blir jag rädd för lyckan, för inte är det väl normalt att vara lycklig när man har så mycket att vara ledsen för?
Så sa min pappa till mig
att jag ska acceptera att jag ibland rasar ihop och gråter över minnen och pojkvännen som inte är min längre
och tillåta mig själv att vara glad.

Någonting sånt sa han, och herregud det hjälpte.
Mår rätt bra

Accepterar att jag gråter om kvällarna.
Accepterar att jag är 16 år och förälskad.
Accepterar att jag aldrig kommer kunna älska någon lika djupt som jag älskade Adde, förrän jag växer upp och lär mig älska på ett annat sätt.
Accepterar att saker förändras, försöker inse att det inte behöver vara på ett dåligt sätt.
Accepterar att jag saknar
Accepterar att det inte går att få det som förut, som våra somrar.
Accepterar att jag kanske hittade min drömkille när jag var femton år
att jag gjorde det för tidigt
Accepterar att trots allt
trots att det kommer dröja ett tag
blir det bra
some day.

Ser tillbaka på minnen som gjort ont så länge nu, kommer på mig själv med att le, och då ler jag mer, för att jag ler. Vi hade det så jävla bra, du och jag.
Och varför gråta över något som var bra?
Det kan ju bli så igen.
Med dig, eller någon annan. Om ett tag.

Nu passar jag på att leva. Passar på att göra allt jag borde gjort innan seriösa förhållanden.
Väntar med sådant nu.
Tills jag vill igen.

Är singel, det är ganska kul egentligen.
att egentligen vara halvt singel.

Har så jäkla mycket att leva för när jag tänker efter. ♥



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0