Blir så irriterad på hur bra mitt liv vore om det inte vore för att jag är så jäkla förvirrad och mitt uppe i allt och ja, sur för att en liten detalj som blir så stor, förstör helt och allt. Jag mår egentligen bra - ja - är lika positiv som jag var för ett och ett halvt år, men jag kan bara vara positiv och glad om jag vet att det dåliga går över

och jag är osäker på om det här någonsin går över, avslutet var inte det bästa och jag bryr mig om dig för mycket för att bara kunna släppa vad du gör med dig själv trots att du inte är min. Men känn friheten du, var glad för att du inte är trapped som jag, i känslor som är vettiga men som speciellt du inte förstår. Du brydde dig alltid om mig på ett annat plan än jag, men aldrig på riktigt, aldrig som man ska. Du förstår ju inte och vill inte lyssna, du bara tror dig förstå.

Vill prata med dig och du bara undviker och undviker trots att det inte var det vi kom överens om, allt vi kom överens om skiter du i totalt och jag vet inte vad jag borde kämpa för, jag vet ju inte vad du vill. Jag är borta för dig, överallt och jag har en aning om att du vill ha det så. Säg det då.