Glömde berätta om min nära-dödenupplevelse igår. (eller nästan så var det, i två sekunder).
Alla som någonsin varit på Tant Grön när det är kväll och stängt vet hur obehagligt det är att vara ensam där. Nu när det blir mörkt innan det ens hunnit bli ljust om dagarna känns det alltid lite olustigt att stänga affären när jag slutar halv sju. Man måste liksom släcka alla lampor och ja.... det är MÖRKT, och ganska tomt och creepy. Många tankar hinner passera när man slår ut kassan, räknar pengar, låser alla dörrar osv. Det är lite som i en skräckfilm, man är helt säker på att när man vänder sig om kommer det att stå en, jag vet inte, GRIS KANSKE, bakom en.

Så igår, när jag försökte hindra mig själv från att bygga upp skräckscener medan jag lastade på äpplen på en vagn, såg jag hur bakdörren sakta (verkligen sakta) öppnades. Det var inte så att hela mitt liv spelades upp framför mina ögon, men jag trodde väl lite att det var slutet på mitt liv. Jag tog t om upp två äpplen så att jag skulle vara beredd att slå ned grisen.

Det var bara Björn, en annan anställd, som skulle köpa té. Men gud, vad rädd jag var.