Igår var kanske en av de mest efterlängtade dagarna i historien. Jag och Astrid såg nämligen på teater. Stadsteatern har stängt under sommaren och vi har lidit varenda dag. Vi var överlyckliga när vi äntligen fick se att stadsteatern var fylld av gamlingar igen. Det har varit så tomt varje gång vi varit där när det inte varit någon pjäs.



Ännu mer överlyckliga blev vi när vi märkte att vi fått platser LÄNGST FRAM. Det är iofs alltid lite nervöst att sitta längst fram eftersom vi befarar att Robin Keller känner igen oss, men ändå. Längst fram betyder närmast Robin.
Vi såg tolvskillingsoperan, med Robin i huvudrollen. Han var så jobbigt snygg att jag knappt orkade. På ett sätt var det lite synd att vi satt längst fram, för skådespelarna satt nämligen på sidan av alla platser, och Robin satt snett bakom mig. Det var svårt att diskret titta på honom därifrån. Jag fick världens chock när jag en gång diskret vände mig om för att diskret titta lite, och såg att Robin höll på att byta om. Fast han bytte inte om. Han tog bara av sig. Jag och Astrid njöt lite exra av scenen där han var iklädd endast läderkallingar. Killen är ju fan vältränad, han ser nästan ut som Barney. Fast snyggare.

I alla fall, själva pjäsen.... den var grym. Jag ville aldrig att den skulle sluta. En av de bästa jag sett. Jag och Astrid ska se om den. Mer än en gång, hoppas jag...



bästa
av
allt
:

När skådespelarna hade kommit ut för att ta emot applåder för tredje gången tittade Robin på oss. Och log. Först tittade han på Astrid, för jag kollade av någon anledning ner i marken (jag klarade väl inte av hans snygghet, blir ju helt emotionell), och sedan log han mot henne. Sekunden efter kollade jag upp och såg att han log mot mig. Och det var inget "det-börjar-gå-överstyr-nu-tjejer"- leende, det var ett "nice-att-ni-är-här-igen!" - leende! HIHIHIHIHI

Efter några glädjedanser på stationen åkte vi hem till Emma och åt middag med tjejerna. Helt underbart att vi har hållt kontakten så bra sen högstadiet. ♥