Ord om mobbing

Jag började blogga för fyra år sedan. Min bild av bloggning var då poetiska texter om ens miserabla liv. Senare blev det en trend att blogga, något man gjorde för att låta andra veta vad man gjort om dagarna, vilka kläder man köpt, hur man ser ut. Jag förstod inte riktigt, jag undrade länge varför det var så populärt. Jag startade den här bloggen för att min dåvarande pojkvän sa (kanske smått oseriöst) att jag borde börja blogga. Jag började blogga, jag började driva, jag stod fast vid att bloggare kanske har de mest meningslösa liven på jorden. Någon tanke på att försöka göra min blogg stor fanns inte.
Men så sa någon; "Att börja blogga är ett jättebra sätt att få sina åsikter hörda"
Jag har inte ens tänkt tanken att man kan göra något bra av sin blogg. Jag har följt Kissie, jag har följt Paow, Hugo Rosas, mest för tidsfördrivets skull. Jag har tagit för givet att bloggar man, bloggar man inte om vettiga ting över huvud taget. (Någon som däremot har en blogg med bra innehåll är min vän Cia, hennes blogg hittar ni här)

Nu när jag klargjort för er varför jag helt plöstligt slänger in ett gravallvarligt inlägg tänker jag komma till saken.
Jag uttrycker sällan mina åsikter, oftast för att jag aldrig har tillräckligt med kunskap inom ämnet för att kunna komma upp med argument ifall mina åsikter skulle råka utlösa en diskussion. Denna gång tänker jag skita i hur lite jag vet om människans psyke, och bara ta upp någonting jag tycker är viktigt.
Mobbing.
Ikväll såg jag ett avsnitt av en brittisk serie som tar upp alla problem som kan förekomma i (och utanför) en skola. Waterloo Road, heter serien. Avsnittet jag såg ikväll fick mig att må illa. Jag grät nästan. Jag gråter i och för sig väldigt ofta i filmer, men aldrig har jag gråtit för något som har med mobbing att göra. Jag vet inte vad som grep tag i mig den här gången, kanske pojkens skådespeleri, men jag har kanske aldrig förstått mobbingens konsekvenser förrän nu.

Jag kan inte säga att jag inte själv upplevt mobbing, för det har jag. Men jag kan inte heller säga att jag vet hur det känns att bli halvt dränkt i en toalett, för så långt gick det som tur var aldrig i mellanstadiet. Jag kan dock säga att jag har blivit utsatt. Och nu minns jag. Jag minns känslan av att bli kränkt och att vara utanför. När jag gick i femman blev jag utsatt för något som kanske kan kallas för mobbing. Jag har alltid tänkt tillbaka på den tiden och förundrats över att jag inte minns någon ångest alls under den perioden. Jag hade kanske som bäst självförtoende i mellanstadiet. Jag stod upp för den jag var, tyckte om vem jag var. Problemet var att det gjorde inte resten av min klass. Ikväll fick jag flashbacks, mindes vissa tillfällen då några personer lyckades trycka ned mig till max. I början på högstadiet hamnade jag i kanske världens finaste klass, men inte slapp jag mobbingen. Här kan jag dock tillägga att jag kanske inte var ett änglabarn heller, jag var "stolt emo" och mitt långfinger tvekade inte för en sekund att åka upp när mina fiender gick förbi. Sedan spårade det ur, de gav mig ett rakblad i present som de tyckte att jag borde ha anvädning för. Då fick lärarna rycka in, och det löste sig till slut.

Se, mina historer är inte chockartade, de är ingenting man gråter över eller vill tycka synd om mig för. Men vem sa att mobbing i liten grad inte kan göra ont? Jag hade kanske bra självförtoende i femman,sexan, och sjuan, men det var också under de åren jag förstördes. Man kan låtsas som att ingenting kan bryta ned en, att man inte bryr sig om allt skit folk säger till/om en, man kan spela glad och oberörd, men någonstans sårar det.
En kväll i somras satt jag och Sebastian och pratade om mina issues. Jag berättade om hur jag ser på mig själv, att jag känner mig så åt helvete onormal. Sebastian tittade på mig som att jag var dum i huvudet. Sedan sa han
"Det är väl inte konstigt att du känner så. Du fick ju höra det under hela mellanstadiet."

Jag har gått till tre olika psykologer, varav en profesionell, i tre år, för att reda ut mitt värdelösa självförtroende, och ingen, INGEN, har någonsin relaterat det till mobbingen. Och plötsligt, när Sebastian påminde mig om något jag glömt, blev allt så självklart. Det ÄR inte så konstigt att jag känner så! Och inte stämmer det heller. Det är som att mitt tolvåriga jag spökar i mina tankar ibland, säger åt mig att jag är precis som mina klasskamrater såg mig. Att veta att det inte är mig det är fel på gör det enklare för mig att kämpa emot tankarna om att jag är ett enda stort fel.

Jag är medveten om att denna text bara handlar om mig. Jag skulle kunna skriva en text om vad mobbing innebär och varför vissa mobbar, mer om hur mobbingen påverkar en och vad exakt den kan få för konsekvenser. Men nu kommer vi till kruxet att jag känner att jag behöver bli mer påläst om just detta. Sedan kanske jag återkommer.  Kvällens avsnitt av Waterloo Road väckte i alla fall min vilja att hjälpa andra som är, eller har varit, i mobbingsituationen. Och i sådana här fall kan jag vara helt seriös när jag säger att jag önskar att min blogg har fler än 15 läsare. Jag vill kunna nå ut. Mina åsikter räknas.

Kommentarer
Postat av: Sofie

Otroligt bra skrivet, och viktigt ämne! Jag var själv utfryst hela sexan för att jag ville vara mig själv. Annorlunda, tyckte alla andra. Det är hemskt, och jag förstår inte ens hur barn kan vara så omogna att de kan låta sådant hända runt om dem.

Jag gick hos en kurator under tiden, men hon förvärrade bara allt. Det är verkligen de som står en närmast som kan hjälpa en!

2011-09-10 @ 00:29:40
URL: http://sofiep.webblogg.se/
Postat av: Moa

Känner igen mig så hårt. Alltså, fan va bra du är på att skriva.

2011-09-10 @ 00:38:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0