Egentligen hade jag velat ha rubriken "Sanningen om André Zuniga", för att det skulle vara kul. Men då hade jag inte vågat länka på facebook, det finns så många idioter som skulle förutsätta att inlägget bara innehåller skit om André, utan att ens läsa det. Och inte vill jag bli hatad. Det kommer jag troligen bli ändå om någon missuppfattar min poäng. Meningen är att jag vill få ur mig hur konstigt det känns att ha känt en kändis. Den André-relaterade rubriken satte jag mest för att locka läsare, duh!

Jag skulle väl kunna skriva ett skvallerinlägg om Sveriges nya älskling, men så mycket inside-info sitter jag inte på. Killen gick i min klass 4an till 6an, och i min parallellklass 7an till 9an. Jag tror att jag var kär i honom två dagar i fyran för att han kunde sjunga och spela gitarr. Han var anledningen till mitt plötsliga intresse för Ritchie Valens musik. Ni vet han som skrivit "La bamba"? Hade en period då jag bara lyssnade på honom. André brukade nämligen göra covers på vissa av hans låtar. Jag är ingen musikkritiker och tänker därför inte kritisera honom (inte för att jag nekar att han har talang), men jag önskar nog att han hade travat vidare på rock 'n' roll stigen, det hade varit roligare att se i Idol. Men jag får nöja mig med att vara glad för hans skull. Och kanske lite avundsjuk, om jag ska vara helt ärlig mot mig själv. HAHA

Efter att ha fått höra André spela i fem år, på varenda skolkonsert och på Musik Direkt ett flertal gånger, blir jag inte längre lika imponerad av hans röst. Om jag inte "kände" honom skulle jag nog falla för honom lika hårt som alla fjortisar. Nu tycker jag bara att det känns jättekonstigt att jag för halvår sedan satt bredvid honom på bussen och hade en konversation om skolan och min pappa! Det här med kändisskap alltså, jag tror att det är få som ser på en kändis som om det vore vem som helst. Nu när det pratas om André överallt blir jag förvirrad. För mig är han fortfarande den smått dryga men ändå väldigt trevliga kille jag såg varje dag i skolan förut. (Och ser på bussen ibland. Det var ett tag sen, undrar om han har en svärm av tjejer runt sig nästa gång...) För många andra är han inte längre en vanlig tonåring, som han var för ett par veckor sen, tjejer vill för tusan gifta sig med honom.

Jag skulle kanske dö av lycka om jag fick träffa Luke i The Kooks, eller någon i Bring me the horizon. Det skulle vara jättehäftigt. Min kära fader har många gånger frågat mig varför. Han ser helt neutralt på kändisar medan vi ungdomar ser de som gudar. I vetskapen om att det är helt omöjligt att argumentera emot pappa har jag inte orkat komma på något bra svar. Jag kommer inte på något nu heller. Om vi tar The Kooks som ett exempel på mina kändis-crushar; När jag skulle se de live i somras höll jag på att tuppa av när jag såg Luke komma ut på scenen. Utan att jag vill det är jag precis den sortens tjej som skriker hejdlöst när jag ser mina idoler. Det är svårt för mig att lugna mig. Detta kan bli lite jobbigt när jag är på teater och Robin Keller är med. Jag glömmer aldrig gången jag helt crazy slängde mig mot fönstret och bankade på det när jag såg Robin utanför. Jag tror inte att han kommer att glömma det heller, han och de andra skådespelarna kollade konstigt på mig sa Astrid. I mina ögon skrattade de för att jag var söt. Nu för tiden har jag lärt mig att behärska mig själv när det gäller RK, jag har trots allt träffat honom en gång och det gick ju bra.

Tillbaka till varför jag halvt svimmade där på Siesta. För ja, varför? Kanske är det för att The Kooks räddat många av mina dåliga dagar (typ idag, när jag såg att deras nya album finns på spotify), för att de skapar musik jag lyssnar på varje dag, för att Luke har lockigt brunt hår, eller för att alla i bandet är britter. Men då kan man fråga sig varför jag totalt flippade ut när Sebastian med-efternamnet-jag-aldrig-kommer-ihåg (KARLSSON ÄR DET - thank you google) från Idol, skulle uppträda på parksnäckan. Jag har aldrig medvetet hört en låt av honom, och ändå skrek jag till när jag såg honom backstage och messade pappa "OMG JAG HAR SETT SEBASTIAN". Pappa visade upp det smset för honom då. Tack.

Nej, jag har ingen förklaring alls till varför jag och många andra blir töntigt till sig när det kommer till kändisar, och jag om någon har mycket erfarenhet när det gäller förebilder och idoler. Jag vet hur det känns att se upp till någon, jag vet hur det känns att aldrig ha varit lyckligare än när favoritbandet spelar, jag vet hur det känns att träffa sina största idoler (och hur det känns när en av de står utanför dörren och säger att jag ska få åka till Gotland med henne och bandet.. HOHOHO). Jag vet precis hur det känns, men jag har ingen aning om varför det känns. Och varför vi på något sätt värderar kända personer lite mer än... ja, mindre kända. Jag har inte tänkt på det förrän förra veckan, när mormor gick bort. För mig var det det värsta som kunde hända just då, men för resten av facebook var det Stefan Livs död som stod i centrum. Självklart förväntar jag mig inte att alla medlemmar på facebook ska lägga upp statusar om min mormor och hennes stackars närstående, det var bara en tanke jag fick.

En annan tanke jag haft länge nu, och tänker skriva ned, är; JAG VAR CATYS FAN FÖRST. ALLA ANDRA ÄR BARA NOBODYS, jag stod vid hennes sida och trodde på henne redan innan hon blev känd.. :( Vi skejtade faktiskt tillsammans :(

Well well, nu känns det som att den här texten blev ganska osammanhängande, tur att det här inte är mitt jobb. Nu ska jag se Doctor Who och dricka té. Jag har precis gymmat, känner mig bäst i världen.