Jag måste erkänna: 
Jag har en svacka. 
Jag skriver aldrig längre. 
Jag hatar vad jag skriver. 
Men ingen jävel läser, 
(intalar jag mig själv)
så här kommer någonting: 

2013 tar slut om ett fåtal timmar och jag skall försöka framtvinga inspiration och skriva ned en halvt krystad text om 2013. För att överkomma skrivkrampen, för att bearbeta skit (i brist på bättre ord) i mitt huvud. 
Visst är det häftigt hur musik kan slunga en tillbaka till gamla tider, minnen, sekunder av känslor som gnager i magen, omöjliga att i ord beskriva? 
Januari är imorgon men just nu känns det som igår. 

Minns ni tjugohundratolv? Året kallades "skitåret"
"Sluta fucka upp mitt liv", var för tredje året på rad mitt nyårslöfte. Well done, me! 
Ikväll tänker jag romantisera tjugohundratretton för att inte må så fasligt dåligt över vad som har varit och tiden som passerat. 

År tjugohundratretton var året jag gick igenom allt vad en ungdom bör göra under sina många år. Kanske hade det varit bättre om dessa händelser hade fördelat sig i en hälsosam mängd månader, men allt lade sig på min artonde vår. Balansen, alltså, det tippade över. 

År tjugohundra tretton var året Old Sparky hade sin första spelning och jag satt bakom trummorna och försökte le bort min nervositet. Det var året jag fick uppleva rockstjärnekickar i form av kärlek och gemenskap. Året jag blev Sylviestar och råkade ställa upp i Musik Direkt och ville dö där rakt på fläcken. Jag fick applåder och komplimanger och bestämde mig för att jag kan allt. 

År tjugohundratretton var året jag blev dumpad och åkte skridskor i Vasastan. Året jag blev förbjudet kär och lycklig. Jag log på bussar i Stockholm och njöt av solsken för första gången på år. Jag var naiv, dum och förälskad, jag vaknade upp i ett kvavt rum och upptäckte Mumford & sons. Kysstes i smyg och trippade på tå i Huvudstaden med ögon i nacken. Undrade om jag skulle dö om hemligheten läckte ut. 

År tjugohundratretton var året jag blev sårad som aldrig förr.

Jag reste i Europa, drack vin i paris, hånglade med främlingar, skolkade för mycket. Jag försökte reda ut en väns liv med hjälp av polis och familj. Jag trodde att jag hade övernaturliga krafter. 
År tjugohundratretton blev jag sexton år igen. Jag flirtade, hatade, älskade, saknade, föll tillbaka, ångrade sex. Skrev en bok. Försökte plåstra om mitt hjärta efter två heartbreaks. Snurrade på Stockholms gator och tog examen i ångest. Slösade bort timmar på desperation. Grät på diverse badrumsgolv. Tappade mobilen i toaletten. 

Sedan kom studentskivorna. 
Och paniken. 
Och insikten att jag måste ta mig bort och aldrig komma tillbaka. 
Alla dessa hot och telefonsamtal. 
"No, don't come, are you trying to ruin my life?" 
Det finns så mycket som skall få plats i denna text. 

Men vänner, hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad. Och man får vara det när man är arton. 
En kväll blev jag kyssd till en vampyrs melodi på samma klubb jag samma vår fick mina första minnesluckor. 
Och believe me, det kan ha varit den finaste kyss i mitt liv, och believe me, 
han kan ha varit den finaste människa jag någonsin kysst, 
och believe me, nu är han min och jag är stark i mig själv och inte i honom 
och kanske är det så det skall vara i ett förhållande, och kanske behövde jag dessa hearbreaks för att lära mig, 

vad som är rätt och vad som är fel, 
en ny sida av kärleken. 

Efter en vår vävd av många ungdomsår kom sommaren. Sommaren då sår började läka och jag började förlåta men aldrig glömma. Jag tog studenten. Lämnade skolan för det riktiga livet. Jag gick på sommardejter på vid fyrisån och på söder. Jag var vaken hela nätter och dansade bugg i mitt vardagsrum. Jag började lyssna på Nina Simone och jag köpte sopsorteringslådor på Ikea. Mitt andraliv var kvar i Stockholm men någon hade byggt om staden och målat den i ljusa nyanser och låtit solen glittra i östersjön. Jag tog alltid sista pendeln hem och jag kände mig varm om själen. (tack) Åkte taxi hem när bussarna slutat gå och det var alltid samma chaufför som körde. Han sade till mig att jag skulle leva och spendera pengar.

Jag bodde en vecka på Skottlands landsbygd med vänner, jag bodde på lyxhotell med min lillasyster och levde galen med en bästa vän i London. Jag åkte fram och tillbaka till Sverige tills jag blev trött. Och när jag var som tröttast kysste jag min nyblivna pojkvän hejdå på Arlanda. Han åkte till Umeå och jag åkte tillbaka till England. Gick på festival med britter och bestämde mig för att inte resa på ett tag. Sov på en flygplats och ville hem för alltid. 

Hösten kom. Jag började tillsammans med två fina tjejer organisera Uppsala Vintagefestival. Jag fick löneförhöjning och bokade en romantisk weekend med babe till uhm, LONDON (eh). Jag skaffade mig bättre självförtroende, fortsatte sjunga, plockade fram gamla pianonoter. Jag skrev min första artikel till en tidning. Jag började sova om helgerna och pendla till Umeå istället för till trötta Stockholm. För i Umeå ler man trots att det regnar. 

År tjugohundrafjorton hoppas jag på att få spendera fler veckor i staden norr om Uppsala och hångla med en snygg Ume-bo. Jag vill vinna Musik Direkt och jag vill att Vintagefestivalen ska bli Uppsalas största event. Jag vill åka till Prag med sagda bästa vän och dricka öl för åtta kronor. Jag vill se Miley Cyrus i ögonen och säga att hon finns i mina drömmar och jag vill låtsas att jag är One Directions största fjortonåriga fan. Jag vill dansa på Brännbollsyran med gänget från Umeå och sedan vill jag resa till England och inte komma hem förrän sommaren är slut. Jag vill åka tåg på Engelska landsbygden med ett skrivblock och ett munspel, Nashy och hans gitarr vid min sida. 

Jag vill må bra. 
Jag vill leva i större mån än tjugohundratrettons vår.

Visst var det vackert, men. 
Men. 

Men om jag inte ska romantisera tjugohundrafjorton så mycket 

I min kropp har det pågått oändliga krig av hat, självömkan. Skrikande röster som hatar mig lika mycket som jag hatar alla Ni som är bättre än jag. Andra röster som tvingar mig tillbaka till dramatiken.
Kanske vinner jag dessa krig år tjugohundrafjorton och kanske gör jag inte det. Växa upp kan man inte göra över en natt och att bli kvitt inre demoner tar inte bara tolv månader. Eller ens nitton år. Att snurra på Stockholms gator och dricka vin i omåttliga mängder kan låta fint men jag vill låta dessa scener stanna på filmduken. 

Visst känns det bättre att romantisera tjugohundratretton. Minnas tillbaka våren som något jag levde i kanotskärpa. Gör jag det finns förhoppningar om att denna film jag tror mig leva i någon gång slutar bra.
     För visst tog den en vändning där, min film. På Katedralsskolans trappuppgång en kall sommarnatt med en lista på Sommarens mål i ena handen och en pojkes hand i den andra.  Eller i min soffa tre på natten när jag mötte ofarliga ögon som ville mig väl. När jag sjöng för dem.
     Eller kanske vid slottet när det var en minut kvar till min födelsedag och jag hade Uppsala framför mig 
och han sa att det var min stad och jag satt på hans axlar och trodde honom 
och klockan slog midnatt och jag skrek att nu, nu fyller jag år,
och jag ska som nittonåring ta tillbaka staden som togs ifrån mig när jag var arton år och levde på ett pendeltåg. 

Ni kan tolka denna text som ni vill. Tycka att jag skryter, att jag simmar i ynk, kanske till och med tro att jag varit alkoholist. Jag tror att destruktvitist är ett mer passande ord. Men jag tycker inte synd om mig själv, som det kanske framstås. Ibland slår händelser tillbaka men oftast finns de där som en grund att stå på. Misstag att lära sig från. En uns av mitt artonåriga jag lever kvar i mig men i höst har jag tagit ordentliga steg framåt och blivit en egen människa. Jag har fått ordning på mitt liv och lämnat det som behövs lämnas. Jag är i ett förhållande som stärker mig på ett långvarigt, hållbart sätt istället för att sänka mig och lämna mig i en pöl av uppgivenhet. Jag har drömmar och jag har numera ingenting som stoppar mig från att följa dem. 

Ingenting över huvud taget. 

Tack. 

Och inför nästa år är mina nyårslöften 
♥ Flytta hemifrån
♥ Project Adventure (info kommer) 
♥ Lära mig spela piano 
♥ Använda glasögon oftare
♥ Se klart på Hannah Montana