Jag vill tacka min pojkvän som av någon magisk anledning är en av de få som tar mig seriöst och gjort sitt bästa för att trösta mig, min vän Simone som halvt erbjöd sig ta första bästa flyg hem från London, och min pappa som när han förstod att detta är allvar satte sig ned i soffan och kollade på "Jonas Brothers, the concert experience" med mig, och faktiskt berömde mina älsklingsbröder för deras musikalitet. 

Nu tänker jag gå ned i jorden ett tag tills de återförenas och mitt liv kan bli värt att leva igen.