Har på sistone ibland slagits av en överväldigande känsla av menlöshet, social ångest, ensamhet m.m 

Hade idag varit för några år sedan hade jag drivit sönder mitt liv på bloggen, skrattat åt det i efterhand - det är roligare att skriva och blir roligare att läsa när livet är på lagom kaosnivå. Ingen behöver bli svartsjuk och det kan vara skönt att skämta om, driva med, hata på, sitt liv. Seriöst eller oseriöst. 

Därför blir det jobbigt när livet är bra utåt och egentligen inåt med, men avsaknaden av något obestämt tär på vardagskrafterna. Och det är just det obestämda som känns fantastiskt onödigt och självgott att driva om offentligt. Även svårt utan riktigt motiv. Jag bor bra, har jobb, pojkvän, allt kanske. Och skriver jag om det som ligger och kråmar under ytan blir det för personligt, ett rop på uppmärksamhet, kanske stötande, jag vet ej. 

Jag skriver idag i alla fall, för att jag sitter på café Linné med min lillasyster i soffan och Elsa i fåtöljen bredvid. Elsa pluggar litteraturhistoria i Uppsala nu och har fått jobb i en jättegullig butik. Jag pluggar konstvetenskap och jobbar kvar på Tantens Gröna - som faktiskt också är en jättegullig butik. Och sett utifrån har jag det bra. Och just nu här, känns det bra. Objektivt, känns det bra. Kanske är det objektivt vi alla borde se oss själva.

Vad vet jag.