Brukar ju alltid skriva något om det gångna året, nostalgisk och sentimental som jag är. Men nyår passerade i sådan fart att jag knappt märkte att 2015 försvann. Jag kom ändock på mig själv med att tänka tillbaka på året idag, de fem minutrarna det numer tar för mig att åka buss från stan till hem. 

 

Jag bodde i Flogsta förra våren, i ett kollektiv som visste hur fester skulle hållas och hur pannkakor gräddas på bästa sätt. Vi hade ett gult kök och en trädgård och två katter. Trots drömhuset och drömlivet hamnade jag i en typisk identitetskris, som sedan mynnade ut i en pågående framtidskris, jag visste inte om jag ville vara studenten som skreksjöng till Shoreline fem på morgonen på oklar nation, eller det nya jaget med ansvar och ett fik att ta hand om som om det vore mitt barn. Jag levde därför vårterminen i ett mellanting och sådana funkar sällan. Men under sommaren hade jag som fikförälder inte tid att varken välja eller fundera, och ni vet ju. Gula Villan blev ett fartfyllt, fantastiskt sommarlov. Jag fick vänner för livet. ♥ 

 

Under hösten reste jag i Peru, lekte med en apa och målade väggar vid stranden, precis så vackert som det låter, spenderade otaliga timmar vilsen i Lima, precis så hemskt som det låter, och lekte med eld och åkte buss i Cusco, men det jag minns mest är nog de eviga två dygnen med dropp på ett sjukhus. Jag kom hem och jag flyttade till Stockholm och jag bodde där men fortfarande i Uppsala. 

 

Nyår kom att bli på en bro i en Berlin-förort, omringad av tjock dimma, fulla tyskar och opålitliga smällare. Och sedan kastades vi in i 2016, där jag startade en firma och flyttade in i en andrahandstvåa i Luthagen med min kusin. En skulle kunna tro att jag vet vad jag vill nu, men jag har fortfarande inte den blekaste. Jag vill ha mer gitarr-riff i livet och gärna en smula Göteborg. Och Gnar. Här är Gnar: