och all ångest som jag haft i två månader försvann dagen innan Musik Direkt och när jag satt på scenen kände jag för första gången i mitt liv att det är så roligt att spela musik inför publik. Speciellt när man har ett otroligt fint band - både riktigt duktiga musiker och underbara människor. 

Alltså chocken när juryn ropade upp vårt namn. GHA! SYLVIESTAR GICK VIDARE TILL LÄNSFINAL. Tack till alla som kom och tittade! Jag hoppas att ni förstår hur mycket det betydde. ♥

Morgonen efter följde jag Duane till tåget som skulle gå klockan sju och gissa om han blev förvånad när jag klev på samma tåg. Jag kände att jag behövde en spontantrip till Umeå för att kunna slappna av efter all stress. Väldigt skönt faktiskt. Lagar mest mat och spelar piano medan Duane är i skolan. Åker dock hem imorgon pga jobb med vintagefestivalen. DEN ÄR JU DENNA MÅNAD! GHA! 

 

livet är väldigt mycket GHA just nu - fast på ett bra sätt. 

puss 

 

 

Hej alla fina läsare!

Jag har massor av bilder att ladda upp men varje gång jag vill blogga är kameran i ett annat rum och varje gång jag har kameran i närheten har jag tappat bort blogglusten. Och jag är aldelles för lat för att leta upp någon av dem. 

Här är i alla fall en bild på min knäppa katt som suttit sådär i säkert fem minuter och jamat. Ibland har han försökt klättra upp på elementet. Tror han vill ut genom fönstret. Men han verkar ha glömt bort att han är katt och kan hoppa. Hm. 

Idag fick jag min... ni vet... det där... ah. MENS. 
Denna dag har jag med andra ord spenderat gråtandes i soffan med massor av choklad framför mig. Mår skitilla nu, som om det inte räckte med ryggen som literally dödar mig. Haha livet haha. Mens är inte logiskt någonstans. (fast egentligen är det väl något av det mest logiska som finns.) 

Fast jag har faktiskt uträttat något bra idag - lämnade Vintagefestivalsposters till Plick och skickade in viktiga dokument till Skatteverket som den businesswoman jag är. Skrev inte alls fel med bläck överallt på blanketterna och fick stryka över som världens opfroffsigaste firmatecknare. Skyller på att jag träffade Sofie på espressohouse och hon är ju så fin att jag blir helt nervös. #nyförälskadfru 

Nu försöker jag laga mat för att få tankarna på annat håll (alltså tankarna på att jag på söndag ska spela på Musik Direkt och allting har redan gått fel.). Och vi vet vad som händer när jag ska laga mat. 

Mycket händer. 
Mycket som inte borde hända. 
Mamma kom just hem och påpekade precis allt jag gjort fel. Eh. Kan dock trösta mig med att jag och lillasyster gjorde de PERFEKTA pannkakorna igår. OCH JAG LYCKADES FLIPPA DEM I STEKPANNAN. Ni vet sådär coolt som alla coola människor flippar pannkakor. Life completed, typ. 

Nu sitter jag och bloggar medan mamma avslutar min matlagning. Kanske borde hjälpa till.

Passar på att tipsa om två bloggar; 

enblommigtekopp 

och 
absolutlisen

Dessa två fina tjejer hjälper oss marknadsföra Uppsala Vintagefestival genom att lägga ut annonser på bloggarna samt lotta ut biljetter. Check them out! 

puss och hej 

 

Hade jag självdisciplin nog att jobba istället för att ligga kvar i sängen till tio, glo på top gear till halv tolv, och drömma mig bort till världen utanför Uppsala på tumblr resten av förmiddagen,  skulle jag nog få ganska mycket gjort. 

 

 

Det har jag inte. 

 

Bye. 

P.s imorse åkte jag igenom en säkerhetskontroll på Arlanda via telefon. Alltså där handväskor och sådant checkas.  Det var coolt. Thanks Alex for the outofthisworld-experience! Hade jag levt i framtiden hade jag förmodligen kunnat summona mig själv och kunna hänga med till Umeå. Det hade varit ännnu coolare. 

 

 

Bye #2 

Mycket är skrivet om alla hjärtans. Jag om någon borde kanske skriva någon text om min ställning till dagen, så här kommer några rader: 

Jag älskar alla hjärtans dag. 
Jag har haft pojkvän, varit singel, blivit dumpad, besviken, förvånad, glad, arg, ledsen; allt detta på alla hjärtans. Och tbh, de senaste åren har alla hjärtans dag på något sätt varit rent ut sagt CRAP. Och jag förstår mer än väl att dagen innebär ångest för många, mig inkluderad. Men trots alla fruktansvärda upplevelser jag haft och sett andra ha, står jag fast vid att ja, 
jag älskar alla hjärtans dag. 
Älskar att se kärlek på varje hörn, att se folk ge och ta emot. Vänner, partners, familj, välgörenhetsorganisationer (speciellt välgörenhetsorganisationer och liknande) Sedan tycker jag inte att det behöver finnas en dag för att kunna ge extra mycket kärlek, och att Alla hjärtans dag finns betyder inte att kärlek bör visas mindre någon annan dag på året, men... fint, det är det. 

-------------------------------------------------

 

Detta år vaknade jag upp i Tumba hemma hos Duane, tog mig upp ur sängen och in till köket och fann några gelehjärtan och en kärlekslapp till oss från Duanes småsyskon. ♥ Trots det var jag på riktigt dåligt humör största delen av dagen, men Duane lyckades på något sätt muntra upp mig. Superpowerkillen. Han skänkte även, dagen till ära, 50 kronor till Amnesty International istället för att svepa en öl i dendär sjuka öl-leken som pågår på facebook. <-- do this you guys, så mycket mer värt. 

På eftermiddagen mötte jag upp Elsa och kramades MASSOR för att vi älskar varandra så, och tog tunnelbanan till kungsholmen och promenerade till Aggie Twigg - en otroligt mysig butik som RetroArmén är stolta över att ha med på Vintagefestivalen. Vi blev bjudna på kaffe och fastnade där i någon timme, konverserade och provade kläder. 

I torsdags fick jag för mig att göra tryfflar. Duane skulle nämligen komma ned samma kväll och alla hjärtans dag närmade sig osv. Ville även ha en anledning till att få ta ned mitt nya förkläde från väggen. Fick det av mamma i julklapp, hon köpte det på ett litet vintagecafé i York. Sytt av de som jobbar där och så himla fint! ♥ 

Jag bakar ju dock aldrig for obvious reasons (Blir nästan alltid skitarg för att jag är så ohändig), så förklädet har blivit hängandes på väggen sen jul. Men nu så! Och åh vad fin jag kände mig när jag hackade hasselnötter och smälte choklad i köket. :) 

Receptet på tryfflarna hittade jag på Jamie Olivers hemsida. HÄR.
OBS: Det står "double cream" i Jamies recept men det går bra med vanlig vispgrädde också!
och OBS 2: Jag behövde ha smeten i kylskåpet 2 och en halvtimma för att få en bra konsistens. 

Jag och Duane har adopterat en nalle. Längtar tills jag kommer upp till Umeå och får träffa den. Uppenbarligen är han i goda händer. ♥

Ser att jag nu har 8 läsare som läser min blogg utan att jag publicerar länk på facebook. Statistiken har alltså ökat med nästan 50 %! DET NI. 

Nu gäller det väl att jag ligger i så att ni åtta underbara människor inte tröttnar. 

Mitt liv är dock inte väldigt roligt att blogga om när jag inte är ute på äventyr eller är typ bitter. Men alright, för er skull: 

Igår natt bestämde jag och Astrid att vi skulle äta frukost på stan runt nio idag. När klockan var typ fyra (alltså på morgonen.) och jag fortfarande inte hade gått och lagt mig ångrade jag mig lite halvt. Anställde Nashy som väckarklocka och damn, he did a good job. Följde Elsas exempel och spelade Miley Cyrus i mitt öra efter jag hade snoozat honom två gånger. Hoppade upp ur sängen direkt och var på väldigt bra humör. 

Frukost på stan blev alltså mycket angenämt. Kul att träffa Astrid igen och få catcha upp lite och berätta om våra resor. Hon var nämligen i Amsterdam med sin kille medan jag och Nash var i London. :) Amsterdam verkar NAJS. Vill också hångla i tomma biosalonger. 

Vid lunchtid - alltså den tid jag numera brukar stiga upp, kom jag hem igen och förvandlade mitt rum till replokal. Om ca en och en halv vecka är det audition för Musik Direkt, och Sylviestar (alltså bandet, inte mitt supertuffa alterego) har precis skrivit klart låten vi skall framföra. Nu gäller det bara att repa stenhårt. Förslagsvis i en replokal större och mer ljudisolerad än mitt rum. 

Efter att Sylviestar hade repat åt jag sushi på tre minuter och sedan slirade vi iväg mot stan. (Alltså literally. Antingen har Gustav tidig stagefright och vill skada hela bandet, eller så är han helt enkelt bara en galen bilförare) 
Pluggfikade med Björn och gjorde mitt bästa för att inte somna på matteboken. Ritade drakar. 

Har fortsatt med matteräknandet nu sent på kvällen. Duane är så himla taggad. Tvingar mig räkna Satans ekvationer. Men det är väl bra. Har liksom provet imorn. Åh gud. 


Ååh det ser ju ut som att han är här hos mig. Om det ändå vore så väl. 

Nu tänker jag sova. Natti. 

Vill tillägna ett stort Fuck You till människan som ruinerade mitt liv för ett år sen 

Aldrig trodde jag att oskyldiga ord som

"Are you okay?" 

skulle ha så stor betydelse. 
Jag hatar dig. 

Tack för mig. 

Är hemma från London, min tredje stad, typ.

Hatkärleken till London växer för varje gång jag är där. Klarar inte av Oxford Street alltså, men resten är rätt underbart. Speciellt när man virrar omkring någonstans mitt i natten med sin babe. Har haft en mycket händelserik helg med Nashy. Bodde på lyxhotellens lyxhotell, drack dyr champagne och fick frukost på sängen. Livet <3  Bilder kommer sedan, nu tänker jag sova. Sov typ tolv timmar i natt och nu är jag sjuk. Logiken?

Nåja, tills vidare får ni njuta av en annan händelserik resa till samma stad. Här är de första två videobloggarna från i somras, när jag var i London med Elsa: (det är inte lika illa som det verkar. Vi gjorde massor av kulturella saker också. De videobloggarna är bara inte lika roliga att klippa ihop... Men de kommer! ♥)

 

 

 

Jag måste erkänna: 
Jag har en svacka. 
Jag skriver aldrig längre. 
Jag hatar vad jag skriver. 
Men ingen jävel läser, 
(intalar jag mig själv)
så här kommer någonting: 

2013 tar slut om ett fåtal timmar och jag skall försöka framtvinga inspiration och skriva ned en halvt krystad text om 2013. För att överkomma skrivkrampen, för att bearbeta skit (i brist på bättre ord) i mitt huvud. 
Visst är det häftigt hur musik kan slunga en tillbaka till gamla tider, minnen, sekunder av känslor som gnager i magen, omöjliga att i ord beskriva? 
Januari är imorgon men just nu känns det som igår. 

Minns ni tjugohundratolv? Året kallades "skitåret"
"Sluta fucka upp mitt liv", var för tredje året på rad mitt nyårslöfte. Well done, me! 
Ikväll tänker jag romantisera tjugohundratretton för att inte må så fasligt dåligt över vad som har varit och tiden som passerat. 

År tjugohundratretton var året jag gick igenom allt vad en ungdom bör göra under sina många år. Kanske hade det varit bättre om dessa händelser hade fördelat sig i en hälsosam mängd månader, men allt lade sig på min artonde vår. Balansen, alltså, det tippade över. 

År tjugohundra tretton var året Old Sparky hade sin första spelning och jag satt bakom trummorna och försökte le bort min nervositet. Det var året jag fick uppleva rockstjärnekickar i form av kärlek och gemenskap. Året jag blev Sylviestar och råkade ställa upp i Musik Direkt och ville dö där rakt på fläcken. Jag fick applåder och komplimanger och bestämde mig för att jag kan allt. 

År tjugohundratretton var året jag blev dumpad och åkte skridskor i Vasastan. Året jag blev förbjudet kär och lycklig. Jag log på bussar i Stockholm och njöt av solsken för första gången på år. Jag var naiv, dum och förälskad, jag vaknade upp i ett kvavt rum och upptäckte Mumford & sons. Kysstes i smyg och trippade på tå i Huvudstaden med ögon i nacken. Undrade om jag skulle dö om hemligheten läckte ut. 

År tjugohundratretton var året jag blev sårad som aldrig förr.

Jag reste i Europa, drack vin i paris, hånglade med främlingar, skolkade för mycket. Jag försökte reda ut en väns liv med hjälp av polis och familj. Jag trodde att jag hade övernaturliga krafter. 
År tjugohundratretton blev jag sexton år igen. Jag flirtade, hatade, älskade, saknade, föll tillbaka, ångrade sex. Skrev en bok. Försökte plåstra om mitt hjärta efter två heartbreaks. Snurrade på Stockholms gator och tog examen i ångest. Slösade bort timmar på desperation. Grät på diverse badrumsgolv. Tappade mobilen i toaletten. 

Sedan kom studentskivorna. 
Och paniken. 
Och insikten att jag måste ta mig bort och aldrig komma tillbaka. 
Alla dessa hot och telefonsamtal. 
"No, don't come, are you trying to ruin my life?" 
Det finns så mycket som skall få plats i denna text. 

Men vänner, hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad. Och man får vara det när man är arton. 
En kväll blev jag kyssd till en vampyrs melodi på samma klubb jag samma vår fick mina första minnesluckor. 
Och believe me, det kan ha varit den finaste kyss i mitt liv, och believe me, 
han kan ha varit den finaste människa jag någonsin kysst, 
och believe me, nu är han min och jag är stark i mig själv och inte i honom 
och kanske är det så det skall vara i ett förhållande, och kanske behövde jag dessa hearbreaks för att lära mig, 

vad som är rätt och vad som är fel, 
en ny sida av kärleken. 

Efter en vår vävd av många ungdomsår kom sommaren. Sommaren då sår började läka och jag började förlåta men aldrig glömma. Jag tog studenten. Lämnade skolan för det riktiga livet. Jag gick på sommardejter på vid fyrisån och på söder. Jag var vaken hela nätter och dansade bugg i mitt vardagsrum. Jag började lyssna på Nina Simone och jag köpte sopsorteringslådor på Ikea. Mitt andraliv var kvar i Stockholm men någon hade byggt om staden och målat den i ljusa nyanser och låtit solen glittra i östersjön. Jag tog alltid sista pendeln hem och jag kände mig varm om själen. (tack) Åkte taxi hem när bussarna slutat gå och det var alltid samma chaufför som körde. Han sade till mig att jag skulle leva och spendera pengar.

Jag bodde en vecka på Skottlands landsbygd med vänner, jag bodde på lyxhotell med min lillasyster och levde galen med en bästa vän i London. Jag åkte fram och tillbaka till Sverige tills jag blev trött. Och när jag var som tröttast kysste jag min nyblivna pojkvän hejdå på Arlanda. Han åkte till Umeå och jag åkte tillbaka till England. Gick på festival med britter och bestämde mig för att inte resa på ett tag. Sov på en flygplats och ville hem för alltid. 

Hösten kom. Jag började tillsammans med två fina tjejer organisera Uppsala Vintagefestival. Jag fick löneförhöjning och bokade en romantisk weekend med babe till uhm, LONDON (eh). Jag skaffade mig bättre självförtroende, fortsatte sjunga, plockade fram gamla pianonoter. Jag skrev min första artikel till en tidning. Jag började sova om helgerna och pendla till Umeå istället för till trötta Stockholm. För i Umeå ler man trots att det regnar. 

År tjugohundrafjorton hoppas jag på att få spendera fler veckor i staden norr om Uppsala och hångla med en snygg Ume-bo. Jag vill vinna Musik Direkt och jag vill att Vintagefestivalen ska bli Uppsalas största event. Jag vill åka till Prag med sagda bästa vän och dricka öl för åtta kronor. Jag vill se Miley Cyrus i ögonen och säga att hon finns i mina drömmar och jag vill låtsas att jag är One Directions största fjortonåriga fan. Jag vill dansa på Brännbollsyran med gänget från Umeå och sedan vill jag resa till England och inte komma hem förrän sommaren är slut. Jag vill åka tåg på Engelska landsbygden med ett skrivblock och ett munspel, Nashy och hans gitarr vid min sida. 

Jag vill må bra. 
Jag vill leva i större mån än tjugohundratrettons vår.

Visst var det vackert, men. 
Men. 

Men om jag inte ska romantisera tjugohundrafjorton så mycket 

I min kropp har det pågått oändliga krig av hat, självömkan. Skrikande röster som hatar mig lika mycket som jag hatar alla Ni som är bättre än jag. Andra röster som tvingar mig tillbaka till dramatiken.
Kanske vinner jag dessa krig år tjugohundrafjorton och kanske gör jag inte det. Växa upp kan man inte göra över en natt och att bli kvitt inre demoner tar inte bara tolv månader. Eller ens nitton år. Att snurra på Stockholms gator och dricka vin i omåttliga mängder kan låta fint men jag vill låta dessa scener stanna på filmduken. 

Visst känns det bättre att romantisera tjugohundratretton. Minnas tillbaka våren som något jag levde i kanotskärpa. Gör jag det finns förhoppningar om att denna film jag tror mig leva i någon gång slutar bra.
     För visst tog den en vändning där, min film. På Katedralsskolans trappuppgång en kall sommarnatt med en lista på Sommarens mål i ena handen och en pojkes hand i den andra.  Eller i min soffa tre på natten när jag mötte ofarliga ögon som ville mig väl. När jag sjöng för dem.
     Eller kanske vid slottet när det var en minut kvar till min födelsedag och jag hade Uppsala framför mig 
och han sa att det var min stad och jag satt på hans axlar och trodde honom 
och klockan slog midnatt och jag skrek att nu, nu fyller jag år,
och jag ska som nittonåring ta tillbaka staden som togs ifrån mig när jag var arton år och levde på ett pendeltåg. 

Ni kan tolka denna text som ni vill. Tycka att jag skryter, att jag simmar i ynk, kanske till och med tro att jag varit alkoholist. Jag tror att destruktvitist är ett mer passande ord. Men jag tycker inte synd om mig själv, som det kanske framstås. Ibland slår händelser tillbaka men oftast finns de där som en grund att stå på. Misstag att lära sig från. En uns av mitt artonåriga jag lever kvar i mig men i höst har jag tagit ordentliga steg framåt och blivit en egen människa. Jag har fått ordning på mitt liv och lämnat det som behövs lämnas. Jag är i ett förhållande som stärker mig på ett långvarigt, hållbart sätt istället för att sänka mig och lämna mig i en pöl av uppgivenhet. Jag har drömmar och jag har numera ingenting som stoppar mig från att följa dem. 

Ingenting över huvud taget. 

Tack. 

Och inför nästa år är mina nyårslöften 
♥ Flytta hemifrån
♥ Project Adventure (info kommer) 
♥ Lära mig spela piano 
♥ Använda glasögon oftare
♥ Se klart på Hannah Montana

Jag är väldigt bra på ångest. 
Jag har en lista på spotify som kallas

"När det slutar snurra kanske jag tar tag i mitt liv" 
innehållande låtar att bedöva mig med när jag vill dö på mitt golv, försvinna under jorden
Jag har låsta bloggar endast för panik att skrivas ned.
Flera hundra inlägg om vad jag tror mig vara. 
Om hur verkligheten ibland framställs i mitt huvud. 

Ångesten var under en period min trygghet, 
enda platsen jag kände mig hemma, tillhörande 
Ni kanske känner igen er? 
Jag är expert på ångest. 

Men nu har det slutat snurra. 
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, 
men jag har gjort en lista på spotify. 

Den heter 
"När man vill le åt livet"

Denna höst har jag många dagar känt ett enormt behov av att le åt livet. För att livet förtjänar det. 
Speciellt på tåget mot Umeå,
Eller i Elsas kök 

Eller på Söders smågator, 
Eller när jag sitter i möte med RetroArmén
Eller repar med Sylviestar i mitt rum
Livet har förtjänat leenden varje dag denna höst. 

Ibland har det snurrat, 
men de gångerna har det även pirrat i min mage, 

tusentals fjärilar har haft fest i min kropp, 
och mina ögon har varit fästa på en tönt som dansar i köket, 

believe me, det är en enorm skillnad på snurrerier, that. 

 

 

Börjar bli riktigt orolig nu alltså. Vart f*n är snön? Jag har laddat upp sen augusti, typ. Tänkt på den varje dag. Drömt om den varje natt. Men varje gång det snöat någonstans i Sverige har jag varit på något annat ställe! Eller jobbat, inomhus.

    Tror det har snöat i Umeå varje vecka jag INTE varit där. Så fort jag är påväg smälter den. Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta, trodde min 2012-curse var över. Det ska ju hända BRA saker iår! Nä, tror jag ska gå i ide. Det här funkar ju inte. Jul utan snö? Fine. Nyår utan snö? Okej då. Vinter utan snö? HELLRE DÖR JAG 

Idag ska jag till Stockholm och hämta lite grejer jag "glömde" i Nashys väska, och lämna tillbaka hans kamera jag "råkade" få med mig i min väska. Ikväll ska jag fixa julklappar. Tog mig typ två-tre timmar att fixa fem julklappar igår, och jag vågar inte ens räkna hur många jag har kvar. Julen är det bästa jag vet, problemet är bara att jag i all denna kärlek alltid glömmer bort att min ekonomi inte är den bästa såhär innan en lyxig London-weekend. (Ohja, folks, I'm going there again!) 

Nu måste jag försöka få i mig någon slags frukost och undvika att titta ut genom fönstret. Bye 

Hej mina vänner. 

 

Jag är sådär extrem-trött idag. 

Det beror på att jag spenderade natten i Katrineholm och var tvungen att ta 6-tåget (PÅ MORGONEN)  hem pga läkartid. Jag har sammanlagt sovit 6 timmar, vilket är rätt mycket ändå. Men min kropp fungerar så att jag antingen bör sova minst åtta timmar, eller högst tre. Annars fungerar jag inte på dagen. 

Sitter nu i mitt rum och klagar på att jag måste dra om tre timmar. Ska nämligen äta julbord och gå på pappas julshow. Är lite orolig för att jag kommer att somna under showen, det vore ju lite respektlöst mot stackars slutkörda pappa. Kanske borde använda vad som finns i mitt emergency-skåp.

 

Idag är dagen då jag måste ta igen en veckas jobb och städning. 

Ställde klockan på åtta. 

Klev FAKTISKT upp halv nio! Vilket är ca en timmes kortare tid än vad det normalt brukar ta att kliva upp. 

Stod i köket ett bra tag och undrade vad tusan jag gjorde vaken. 

Gjorde någon slags frukost och satte i mig i soffan och startade tv:n. "Nu när jag är uppe så tidigt kan jag titta extra länge på BBC entertainment", tänkte jag med min logik. 

 

Så det gjorde jag. 

Till slut blev klockan ungefär så mycket som den brukar vara när jag är klar med frukost och alltet, när jag klivit upp normal jag-har-tagit-studenten/jag-är-sjuk-och-behöver-sova-tid. Men då var jag liksom redan fast. Tills snubben på TV började dra ordentligt sexistiska skämt. Alltså, brittisk humor i all ära, men vissa komiker har inte riktigt fått grepp om tjugohundratalet. 

 

Hur som haver, (vad det uttrycket nu betyder, kändes rätt att använda det här), jag tog mig ur soffan och städade mitt rum, diskade och vek tvätt. Duktigt värre! Sedan tänkte jag 

"Nu ska jag sätta mig i en timme framför datorn och jobba med Vintagemässan utan att FASTNA"

 

Kollade mailen. 

ALLTSÅ BIG MISTAKE!

Pappa hade vidarebefordrat ett mail om att Miley Cyrus kommer till Sverige. 

Alltså jag SKITER I vad 90 % av de jag känner tycker om henne (det gör jag inte alls, jag kommer antagligen skrika på er om ni uttrycker er på något fult sätt om henne), jag är FRUKTANSVÄRT TÄND PÅ KVINNAN och att hon kommer hit lindrar nästan, NÄSTAN, smärtan av Jonas Brothers splittring. 

 

ja detta har ju lett till lite för lång tids research om hur pass mycket drag det är för biljettförsäljningen och vilka biljetter jag ska köpa osv osv osv. Samt försöka dricka vatten så att jag inte svimmar. 

livet. 

Hejhejhej

 

Jag är sjuk! Tjoho! 

Men jag är även BÄST! Har kommit på en INSTANT-CURE för förkylning. Den kallas för ligga-i-soffan-i-två-dygn-och-äta-c-vitamin-kuren. Tusen glas citronvatten om dagen ingår också. Absolutely no work ska det vara! Jag vaknade imorse och kände mig mycket bättre, efter att ha gjort detta i ja, två dygn. Låg och funderade länge på om jag var frisk eller inte. Kände mig liksom varken eller, på något sätt. Sedan kom jag på hur jag skulle ta reda på det: Lyssnade på Bring me the horizon och kände efter om jag var taggad på att genomsvettig och halvt död simma igenom ett hav av moshande människor för att desperat få ta litegrann på Sykes.

Det var jag inte. 

Kom då fram till att jag kanske inte är helt frisk, trots allt. 

 

Definiera "frisk" får ni göra själva. 

Tog mig hursomhelst ÄNDÅ ut för att besöka vårdcentralen. Som dotter till en hypokondriker är detta mitt nya hang-place när jag är sjuk. Denna gång var jag dock där för att kräva att få remiss till en hudläkare. Min hy har börjat bryta ut. Det ser ut som att jag har misshandlat den med parfymerade alkoholprodukter och bytt ut mat mot choklad. Det har jag inte. Jag har varit snällare än någonsin mot min hy och ändå gör den på detta viset. Jag skulle kunna lägga upp en bild, men vill helst inte skrämma iväg några läsare förrän jag har några. ..

(För er som inte vet har jag haft acne sedan jag var tolv. Testat i princip allt, förutom att gå till hudläkare, som tbh är det enda som jag tror kommer hjälpa) 

Jag fick en akut-tid hos doktorn på måndag. Tack gode gud för det, trodde inte att jag skulle få någon så tidigt. Men hon måste fattat allvaret när jag började snacka om all ångest och panik jag fått ustå de senaste två veckorna. 

HIttar jag något sätt att bli kvitt detta fruktansvärt onödiga fenomen kommer jag att dela med mig av både bilder och rutiner osv. Tills dess får bara Nashy och mina föräldrar njuta av mitt trasiga ansikte <333333

Har förövrigt fortfarande ont av spiraljäkeln. 

Nu ska jag sluta klaga. 

Livet är nice! Förutom att snön är borta! 

pusshej 

1. spelat in film hela dagen 
2. åker till York om fem timmar 

3. har inte börjat packa än
4. är hungrig